Är jag stark?

Det är frågan..Är jag stark?
Tydligen. Åtminstone något som alla runtikring mig säger. Jag hör det snart dagligen..
Du är stark Monica. Stark.. Stark...Stark..

Så varför tror jag inte på det? Varför känner inte jag så? Varför är jag så liten?
Kan inte någon säga något om det? Förklara den känslan? Sätta ord på vem jag är egentligen?

Kände ett behov av att skriva av mig idag. Första gången på länge. Men nu när jag sitter här så vet jag inte vad jag ska skriva. Meningar som snurrar i huvudet bara för att hinna bli refuserade innan de når handen som sätter de på pränt. Känner att allt som oftast när jag nu skriver något så genomsyras texten av sorg. Och det är inte min avsikt. Jag är inte sorgsen. Jag är glad...och lycklig ...
Och stark!
Eller..

Det här året har varit det lyckligaste i mitt liv. Och det jobbigaste.
Det lyckligaste för att när jag slår upp mina gröna varje morgon så omges jag av det jag älskar mest, min familj. Det sorgligaste för att jag mitt i lyckan också behövt inse att allt kan ryckas ifrån mig. På ett ögonblick.
Jag fick ett telefonsamtal som förändrade allt. Och nu är stenen i rullning. Sanningarna haglar in. Kunskaper hos människor som tror sig veta allt..Ha svar på allt.. Lyckliga dom.
Jag har inga svar.
Trevar i mörker utan en aning om vad som komma skall. Tycker inte om det. Avskyr varje sekund.
Kontrollfreaket har ingen kontroll alls.
Patetiskt!!!
Jag blir min egen bödel.

Det fanns en tid när allt var nattsvart. Den tiden är förbi och in klev ljuset och glädjen. Kärleken..
Livet fick en annan innebörd. Jag har levt i det lyckoskimret i fem år nu. Fem underbara år.
Nu skimrar det inte lika starkt. Jag är inte bländad. Livet har drabbat mig med all sin kraft. Någon undrar, " står hon pall?" Och ja..så länge "någon" tittar på står jag stadigt.Som en klippa.
För jag är stark!!
Så jävla stark!!

//M

Under några få sekunder...

Jag springer..
Springer så fort att jag får blodsmak i munnen.
Hjärtat bultar hårt..Så hårt att jag kan höra slagen inombords. Huvudet vrids än åt höger ..Än åt vänster..
Ingen Jonathan! Var är Jonathan??
Ån sträcker sig flera hundra meter åt höger, lika långt åt vänster.
Var är Jonathan?
Skriker hans namn, hysteriskt med gråten på lut.. Inget svar..Och mörkret börjar falla..Smyga sig in.
Och jag förbannar hösten samtidigt som jag vänder hemåt. Springer uppför backen..
Måste ha en bil..
Kommer inte hinna...Hinner jag??
Var är Jonathan..
Sliter upp dörren för att ta nycklarna och där..
Där är Jonathan..
Arg som ett bi för att pappa fångat in honom ute på stenhällen. Arg för att han ville fortsätta kasta stenar i vattenpölen..
Och jag bara faller..Försöker hämta andan. Försöker krama en motvillig och arg Jonathan..
Jag älskar dig..
Skräm mig aldrig så igen..
Jag dog en smula. Kommer mitt hjärta någonsin slå normalt igen?

//M

Är jag galen och bossig? Eller bara mamma??

Lite knepig frågeställning kanske men likafullt aktuell.
Jag strider som aldrig förr. Jag lever,andas och bokstavligen studerar diagnosen autism nu för tiden. Det jag lär mig omvandlar jag till ngt som vi kan använda i praktiken här hemma och vet ni vad?? DET FUNGERAR!
Jonathan är inte längre "autistisk". Vad jag menar nu är att naturligtvis så har Jonathan en diagnos, Autism, men idag så styr inte diagnosen Jonathan. Han har kontroll.
Vilken liten kämpe! Min hjälte..

För att återgå till rubriken så kände jag för att skriva av mig lite grann av min frustration.
Sedan Jonathan föddes har jag anat att denna lilla guldklimp skulle berika mitt liv på ett annorlunda och färgstarkt sätt. Han hade/har ngt alldeles speciellt som för mig har inneburit mitt livs utmaning.
Om inte lösa så åtminstone förstå och möta upp, på ett sätt som Jonathan kan hantera och utvecklas i. Jag vägrar se han inlåst i en "bubbla". Ännu mer nu sedan han "vaknat" och lever med oss mer än med sig själv.
Är ni med? Klart ni är! Jag har smarta läsare som lärt sig förstå mitt svammel..haha

Har dock den sista veckan levt med en frustration som inte ger mig ro. Det kryper i mig, ger mig sömnlösa nätter och nästan en ångestframkallande känsla i bröstet.
I måndags var vi på ett möte på habiliteringen som handlade om Jonathans kommande träning. Detta är en träningsform som kallas IBT, Intensiv beteende terapi! I korta drag går träningen ut på att lära Jonathan det som barn normalt lär sig av sig själva genom imitation av andra. För autistiska barn fungerar inte den spontana inlärningen. Saker och ting måste nötas in. Om och om och om igen tills det sitter.. Och för att denna träning ska ge resultat måste denna "nötning " ske minst 20 tim i veckan i förskolemiljö och minst 5 i hemmet. Denna intensiva träningsform kan omöjligt genomföras med endast den ordinarie personalen på förskolan då de i regel redan ansvarar för upp emot 25 andra barn på två personal. De autistiska barnen behöver en assistent, avsatt för att sköta träningen och dess hundratals olika moment. I de fall, samtliga, där kommunen valt att lägga ansvaret på befintlig personal har träningen havererat och enbart gjorts delvis men väldigt ofta inte alls.
En träning som är livsviktig för deras framtida liv som fungerande medborgare.
Jag blir galen.. Och ledsen.. Men mest förbannad!!

Jonathan har sin underbara och engagerade assistent. Tack Gud för det! Och han har föräldrar som har möjlighet att engagera sig 100% för att dom jobbar hemifrån och kan prioritera av tid för detta. Bra för Jonathan. Och för oss. Och en jävla tur!
Men dom andra barnen då? Hur går det för dom??
Idag har vi sju familjer inom IBT träningen. Av dessa sju är Jonathan den ÄNDA som fått assistent beviljad. I alla sex familjer utan assistent har träningen ej kunnat genomföras i den mån det krävs för ett fullgott resultat!
Det här är fan inte ok. Ingenstans!
Vem bestämmer värdet på ett barn? Vem bestämmer att Jonathan ska vi satsa på men inte Emil eller Saga?

Själv tror jag att det sitter i att jag lusläst lagboken. Jag kan och kommer att strida ända längst upp i toppen om det krävs. Jonathan SKA ha sina rättigheter tillgodosedda.

Nu har jag ett problem.. Ett stort problem..
Hur ska jag hjälpa dom andra barnen. Jag är skyldig dom det.Men jag vet inte hur..
Jag leker med tanken på att jaga ideella assistenter men var fasen hittar jag sådana som är beredda att satsa 2 år av sitt liv utan ersättning för att hjälpa ett barn? Finns säkerligen många som skulle vilja men att kunna är en annan sak. Pensionärer? Ähh..jag vet inte..
Men jag ska..
Ska bara lista ut hur!

Kram
Monica

Öppet brev till boende i Glasberga, Södertälje!

Hej där!
Hur ser er dag ut? Har ni sovit gott?
Det har INTE jag!!
Jag vill presentera ngn mycket speciell för er, min son Jonathan. Han är tre år gammal och världens underbaraste. ( Jo det är klart, jag förstår ju att ni säger detsamma om era barn.Och jag säger inte emot. Alla barn är världens underbaraste och värda att få höra det!)
Men som skrivet var, möt Jonathan:

Visst är han fin?
 Inatt låg vi tätt tätt tillsammans på den uppblåsbara madrassen från JYSK och sjöng "Imse Vimse Spindel" säkert femtio ggr bara för att lösa av ibland med "I ett hus...". Detta är vad vi pysslar med här hemma då sömnen ibland inte vill infinna sig. Och när det inte räcker så masserar vi ben (växtvärk) och mage (magknip).
Inga konstigheter alls. Skulle tro att ni som är föräldrar känner igen er?
Just inatt så var det lite extra oroligt och jag fick gnugga min näsa mot hans lilla samtidigt som jag viskade att jag älskar han, minst hundra ggr.. Och han svarade med att lägga handen mot min kind och pussa mig. När dessa stunder infinner sig så svämmar hjärtat över av kärlek och ömhet. För att inte tala om stolthet! MIN son. Så fantastisk. Jag har ju uppenbarligen gjort något väldigt bra som belönats med så många underbara barn.
Och så, till slut, somnade han. Med sin lilla hand omsluten av min och först då grät jag. För första ggn på väldigt länge.. Varför? För att jag är rädd! Rädd för att människor alltid kommer att vara fördömande och kalla, rädd för att det som är aningens annorlunda alltid kommer att skrämma och skapa klyftor.
Rädd för att mentaliteten som råder på Glasberga ska sprida sig vidare och skapa fler ringar på vattnet.. Rädd för att era underbara,friska och fantastiska ungar ska uppfostras av ett gäng idioter till föräldrar som överför värderingar från helvetet och därigenom skapar nya fördomsfulla människor..
Helt enkelt rädd för Jonathans framtid..
Här och nu kan vi skydda honom men den dagen kommer då andra måste ta över. Och då hoppas jag vid min Gud att dessa andra tillhör dom som uppfostrats till fria och kärleksfulla människor med en öppen syn på allt som är annorlunda och spännande och har en vilja att besöka de nya världar som människor med Autism, Downs Syndrome etc. erbjuder.
Jag undrar hur ni skulle må om jag riktat detta brev mot era barn istället för till er? Om jag skrivit en insändare om varför barn som Sara inte hör hemma i mitt område för att hon har cancer. Eller Emil för att han opererats för gomspalt.. Eller Amir för att han har en annan hudfärg eller Knut för att han har glasögon..
Jag undrar..
Skulle ni fälla tårar över att era barn inte accepterades som dom var/är.Skulle ni känna sorg och vanmakt när ni känner att ni inte räcker till riktigt hela vägen för att skydda dom? Skulle ni gråta medan ni lyssnade på på han/hons nästan ljudlösa andetag .Skulle ni försiktigt stryka med era fingertoppar längs konturen av deras ansikte och förundras över hur ngt så perfekt inte "duger"  att ha som granne i ett bostadsområde..
DRA ÅT HELVETE med er JÄVLA PACK!
Må era fördomar  en vacker dag slå till mot er själva och krossa den glasbubbla ni lever i!
Och må era barn ta avstånd mot allt som ni står för!

Så länge jag lever och andas kommer jag slåss för allas lika värde. För fri kärlek oavsett kön, hudfärg,religion. Så länge jag lever och andas ömkar jag dig! Lider med dig för att din dumhet begränsar dig från ett fullvärdigt liv.
Din" perfekta" granne finns inte längre.. Han dog i en bunker 30 April 1945. ( Under Hitlers ledning infördes antisemitiska raslagar ochett organiserat folkmord genomfördes på miljontals judar och romer, parallellt med massavrättningar av homosexuella, utvecklingsstörda och politiska motståndare.)

Är det en sådan "idyll" ni söker? Utrotning av allt som inte följer det som anses vara fint??
Nu vet jag att jag går överstyr! Att jag i min ilska överdriver situationen. Jag förstår också att i Glasberga Villaområde så bor det också människor som inte alls delar denna uppfattning med sina intoleranta grannar. Men till er vill jag bara skriva en sak. TA STÄLLNING! Visa att ni under inga omständigheter står bakom orden som uttalats med hänvisning till hela ert område. Visa att ni är kloka individer som på intet sätt vill bidra till att skapa en "perfekt idyll" utan inslag av annorlunda. Våga vara nyfikna på vad denna del av befolkningen har att erbjuda. Jag lovar att ni kommer att bli positivt överraskade.

Mvh
Monica Larsson / Jonathans mamma!

Solen skiner och jag med den..

Hej finaste! Hur mår ni idag? Själv mår jag toppen!! Solljuset har den effekten på mig. Det är under denna årstid jag hämtar andan och tankar energi.
Tror det är därför jag varit så evinnerligt trött  länge nu.. Förra sommaren erbjöd inte så mycket solljus så tankningen blev minimal!
Sist jag skrev skulle vi på Mons Möller.
Gripande, roligt och skrämmande. Tre minuter in i showen grät jag tårar stora som bomullstussar och snöt mig i tröjärmen. Men det var bra. Fantastiskt bra!
Han sa så mycket och berörde så mycket som är vår vardag nu att det nästan kändes konstigt. Som om han pratade om oss..För oss.. Sen visade han en underbar bild på en liten kille som inte alls var vår Jonathan utan en liten Viggo. En alldeles underbar liten Viggo som skrattade och pratade och busade framför kameran.
Och jag tror det var då jag insåg att SHIT, vår verklighet är inte bara vår. Den deles med hundratals andra människor.. Och vår sorg är också andras sorg före oss..
Sen så va FAN då sorg??. Jag älskar Jonathan..Alla älskar Jonathan.. Vi  ska glädjas åt Jonathan. Han är en gåva.

Mitt minsta mirakel fyllde ett år samma dag som ovanstående föreställning och det väckte också lite tankar och minnen till liv som var jobbiga..JISSES..Ett helt år till av mitt liv har passerat! Hur är det möjligt att bli äldre utan att man ens hinner med att uppfatta det??
Samuels förlossning kan i det närmaste bara beskrivas som kaos. Herregud så hemsk den var! Och jag som planerat att sluta med flaggan i topp, så att säga. Bara för att göra det totalt fulländat så tog vi med oss barnens gudmor. Klart hon skulle vara närvarande då hennes tredje gudbarn kom till världen.
Och så blev det så tokigt.
Barnmorskan som krälade på golvet och lekte hattleken.. Som inte VÅGADE sätta elektrod för att ha koll på hjärtljuden och därför avstod..Som vägrade lyssna på vad vi sa trots att jag haft tre förlossningar innan som alla följt exakt samma mönster.
Som jag än idag klandrar för att det blev som det blev och vi hade kunnat förlora vår minsta skatt!
I över en vecka låg Samuel med CPAPP på prematuren och efter det ytterligare en vecka för att stabiliseras! Tack gode Gud för min mor och svärmor då som tog hand om de andra små så att Roger kunde vara med mig och Samuel. Hade aldrig orkat gå igenom den tiden ensam. Fy fasen!( Kan nämna att Samuel även föddes med ett mindre hjärtfel som han idag är friskförklarad från.)
Jaja..Det var då!Nu har vi en livlig och pigg ettåring som närmast kan liknas viden virvelvind.
Min lilla Samme <3

Det händer mycket nu och därför skriver jag inte så mycket här som jag kanske velat. Har helt enkelt inte utrymme tidsmässigt och ändå har jag så mycket jag skulle vilja berätta för er..
Det finns mirakel..Jag lovar..
Berättar mer vid rätt tillfälle och tidpunkt!
Jag SKA söka svar tills jag finner dom. Kanske inte imorgon eller ens om tio år men dom finns där. Bara man rotar tillräckligt djupt och vågar se utanför ramarna!

Ha nu en underbar fredag!

Kram/M

Mons Möller

Såg ett inslag i tv4 som handlade om Mons Möller och hans resa med sin autistiske son Viggo<3
Han har gjort en föreställning om detta som jag trodde gick enbart i Stockholm på Cirkus men jisses så glad jag blev när jag upptäckte att han kommer till Norrköping, redan nästa fredag! L.Y.C.K.A!!
Mina underbara svärföräldrar ställer upp med barnvakt så att jag och Roger kan gå..
Nu var det så precis att Samuels födelsedag inföll just på detta datum men jag tror lillhjärtat ändå är på väg att packa ihop runt sju då föreställningen är..

Tror detta kan vara både bra och givande och efter tv4 inslaget så vet jag redan nu att mascaran stannar hemma...Oanvänd <3

Kramis//M

Välkommen till Holland

Välkommen till Holland

En dikt av Emily Pearl Kingsley

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med
ett handikappat barn – att jag borde hjälpa dem
som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan
förstå och föreställa sig hur det känns.
Så här är det:

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till
Italien. Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer
Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig.
Du lär dig några användbara fraser på italienska
Allt är mycket spännande.
Efter några månader av spänd förväntan är det äntligen dags
Du packar dina väskor och så far du iväg.
Flera timmar senare landar planet.
Flygvärdinnan kommer in och säger :”
Välkommen till Holland”

”Holland”!?!, ropar du. ”Vad menar ni med Holland?
Jag har beställt en resa till Italien!
Det är dit jag ska, i hela mitt liv har jag drömt om
att komma till Italien”
Men flygresan har ändrats, de har landat i Holland
och där måste du vara kvar. Det viktiga är att
de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full
av pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda.
Så du måste gå ut och köpa nya guide-böcker,
och lära dig ett nytt språk. Och du kommer
att möta helt nya människor som du aldrig
skulle ha mött annars.
Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare
än i Italien och det är inte så tjusigt
Men när du har varit där ett tag och återhämtat dig
så ser du dig omkring……och börjar lägga märke
till att Holland har väderkvarnar …och att Holland
har tulpaner…och i Holland finns till och med
målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa
till och från Italien…och de talar vitt och brett om hur
underbart de hade där. Och resten av ditt liv kommer
du att säga ”Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det
det jag hade planerat”
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att
försvinna……därför att förlusten av den drömmen
är en mycket betydelsefull förlust.
Men…..om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte
kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och
njuta av allt det sällsamma och det underbara……….med Holland.

Så vacker och sann //M

Känns som att komma ut ur garderoben..

Fy fan va mycket lättare allt blev på grund av ett ynkligt blogginlägg! Hur fjantig är inte jag?
Superfjantig!
Lite märkligt egentligen.. Vad hade jag väntat mig?? Ett jordskalv??
Inte vet jag.. Fan vet med mig!!
Men nu är det alltså sagt och ni vet. Ett av mina barn har autism. Ett laddat ord som knappt blivit uttalat högt här hemma.Varför? Jag vet inte..
Kanske har vi skyddat oss. Blundat för sanningen och levt i en bubbla om att allt bara ska försvinna. Att vi ska vakna och allt ska vara bra..
Det är ju så här att när man väl uttalat det högt så blir det påtagligt och verkligt. Och när man tillåter sig att inse.. Då gör det ont! ONT så in åt helvete!!
Det är mitt barn..Jag vill skydda..Jag vill sparka..Jag vill slå någon hårt..
Rör inte mitt barn!!
Men jag vill också gråta.. Krypa undan och bara ta skydd..Fly.. Och vänta på att någon ska stryka mig över håret,trösta och lova att allt blir bra..

Ni vet den där instinkten som vaknar när man håller sitt barn för första gången? När man lovar inombords att alltid skydda.
Den instinkten förstärks tusenfalt när något går fel.Och man blir så rädd.. Så jävla rädd!!
För allt!
Tänk om något händer med mig? Vem ska skydda? Vem ska älska som jag? Förbehållslöst.. Djupt och innerligt?
Naturligtvis vet jag att tankarna är fullkomligt ologiska. Vi är många som älskar Jonathan. Oändligt många!
Men med rädsla i hjärtat tänker man inte logiskt, inte logiskt alls..
Man drunknar..

Jag är den som alltid ska vara så jävla stark. Den som alltid tjatar om att "det ordnar sig". Den som alltid har lösningar "Luta er mot mig,jag står stadigt!".
Men den här gången så höll inte fasaden.
Den krakelerade totalt där på barnhabiliteringen i november i fjol.
-Vi gör bedömningen att Jonathan har autism! Men det tror vi att ni redan förstått? Stämmer det?
Vadå förstått?????
Och ungefär där gick det åt helvete!
Jag minns att jag sneglade mot Roger.. Min älskade.. Hur mådde han? Och när jag såg hans underläpp darra till brast det..
Tårar som aldrig slutade rinna..Inte ett ljud..Pappersnäsdukar och snor tomefan överallt!
För vet ni vad? Det konstigaste med hela situationen var att jag bråkat mig till detta ögonblick alldeles själv. För att jag känt att något var fel. Och nu när jag blev bekräftad ville jag bara fly..
Jag har aldrig någonsin velat haft fel så mycket som just då..
Men jag hade rätt..

Sen följer en mycket märklig tid då man ska låta budskapet sjunka in och ta till sig.. Och med fasaden hjälpligt på plats så fungerar det under dagtid. Men när mörkret omfamnar och jag blundar i min säng..Då kommer smärtan och rädslan med full kraft. Slår ner mig och sparkar. Skär i mig som tusen knivar.
Mitt barn.. MITT BARN...Ljudlösa skrik som äter upp mig..Och den här jävla rädslan..

Jag var tvungen att återta kontrollen. Göra något konstruktivt. Och lösningen blev detta.. Att skriva.. Att forska..Att lära..Att samla så mycket kunskap att ingen någonsin ska kunna begränsa oss..
Dom enda gränser jag är villig att se är dom som Jonathan sätter själv.
Säger han stopp så är det stopp. Då hittar vi andra vägar. Vägar som fungerar..

Det känns konstigt att sitta här och skriva.. Som om jag berör något som varit tabu. En hemlighet..
Det känns som om jag kommit ur garderoben.
Jag kan andas igen! Och just nu känner jag faktiskt ingen rädsla alls!
Det är en bra dag!

Godnatt//M

Det svåraste jag någonsin skrivit..

Jag har bestämt mig för att berätta. Inte för att det angår världen utan för att jag är bakbunden om jag låter bli. Ni som följer och läser har säkert noterat att jag varit en aning labil på sistone.. Eller på sistone föresten, snarare i en hel evighet!
Den 12/4 2010 föddes Jonathan. Förlossningen var helt ok men Jonathan hade lite svårt att syresätta sig så vi fick stanna några dgr på observation. Bara en formalitet,sa dom, tre dgr senare var vi hemma.
Jag minns att jag hade så roligt (kärleksfullt) åt att min nyfödde son påminde om en gammal gubbe i en babykropp. Ögon med tusen år av visdom och ett Mona-lisa leende som aldrig avslöjade vad som var roligt.
Konstigt.. Nu när jag skriver så minns jag just det.. Hans leende.. Så hemlighetsfullt. Som om han visste ngt som ingen annan kunde förstå.

Jonathan var speciell. Sömn var inget för han, redan från början hade vi långa nätter när jag var vaken och Jonathan lugnt filosoferandes.. Men sova? Nej, skulle inte tro det..
Månaderna gick och den "gamla gubben" blev en liten prins. Så fin! För en mamma helt perfekt!
Men det var ngt.. En känsla i ett andetag, bara för att knuffas undan i nästa.. Något annorlunda..Men ändå inte..
Jonathan själv var en aktiv och livlig baby! Men fortfarande ville han inte sova.. Max tre-fyra timmar i stöten.. Och jag var slut.Och Roger var slut. Energinivåerna nere på noll!
Jag anade, kanske till och med visste. Så här i efterhand så vill jag nog säga just det: Jag visste..

Första ggn jag tog upp detta på Bvc fick jag höra att jag var överdrivet orolig och att jag behövde lära mig att slappna av. När vi lämnade Bvc den dagen grät jag hemma i flera timmar.. Varför var det ingen som trodde på mig?
Några månader senare var det dax igen och denna gång stod jag på mig. Efter mycket om och men hade jag tjatat till mig en remiss till barnmottagningen. MEN så fick jag även höra innan jag gick att remissen skrevs mest för att lugna mig. Det var ju inte bra för barnen om jag var så här "nojjig".

Jag skulle kunna berätta allt men det har liten betydelse i detta sammanhang.
I november 2012 fick Jonathan diagnosen Atypisk autism.

Att jag skriver det här inlägget innebär att jag lämnar ut min son i MIN blogg och det är så svårt. Han har inte valt det men jag tror att han tycker att det är ok ändå <3
Jonathan vet att hans mamma älskar honom över allt! Och att hon gör precis vad som helst för att underlätta hans vardag.. I stort innebär det att jag just nu pluggar..Läser på.. Jag vill veta allt, lära mig allt. Helt enkelt bli bäst på ämnet Atypisk autism. Varför?
För att Jonathan förtjänar det! Och för att jag vill förstå..Och hitta vägen in till Jonathans magiska värld.
Vi gör allt för att vi älskar. Inget konstigt alls med det!

Vad som däremot blir lite konstigt är att jag vill skriva och har inte kunnat för att jag inte vill hänga ut min son till allmänheten.. Och jag kommer inte att göra det fortsättningsvis heller annat än om jag vill berätta om någon fantastisk händelse kopplat till detta i MIN vardag!

Tack för att ni läser!

Natti natt//M

Ps. Beklaga mig INTE. Gratulera mig! Jag har en son som är unik och vacker precis som mina andra tre barn. Jag är en mycket lyckligt lottad mamma!

Jag har 8 läsare i USA!

Kan ju inte låta bli att undra hur det kommer sig?? Hur hittade ni mig? En uttråkad hemmafru i Ålberga? Ja jäklars, det skulle jag bra gärna vilja veta..haha.. Fast ni är inte det märkligaste som besökt min blogg.. Nä minsann. En kort period (Typ två månader) hade jag tre läsare i Alaska. DET var märkligt..Och fick mig att känna mig märkvärdig! Jojo.. Jag såg framför mig hur dom kopplade upp sig i Igloon med ett bärbart modem enbart för att läsa mina fantastiska texter i skenet av en oljelampa..FAN vad betydelsefull man kände sig då.. I två månader...haha.. Ja jisses..
Statestik är kul, vi stannar där!

Idag ska jag städa, inte bara städa utan STÄDA! Ut med gammalt skit och in med våren. Och i samma ögonblick som jag skriver detta ser jag ut genom fönstret och konstaterar att Kung Vinter skiter i mina planer. Han verkar inte vara beredd att ge vika för våren än. Vi har så grått och kallt idag. Deprimerande väder, om ni frågar mig! Hit flyttade jag i tron att våren kom i Januari och högsommar infann sig i Mars. ( Och stannar sedan till November.) Den tron har fått ge vika för en annan tro idag.. Våren kommer i Mars och högsommar i April! Så nu vet ni!!

Igår mådde jag inget vidare. Idag mår jag bättre! Det är såhär det ser ut mina vänner. Jag är en labil varelse som ingen människa bör försöka förstå sig på. Många har försökt, de flesta har gett upp och de som fortfarande försöker vet fan inte när det är läge att ge upp! Jag blir inte bättre än så här..Men jag är ok!Mina bra dagar är jag riktigt bra!
Jag är glad att jag har förmånen att jobba hemifrån just nu! Har väldigt liten lust att umgås.. Vill bara va.. Och skriva.. Och älska mina barn.. Det räcker långt.
Det räcker alldeles tillräckligt!

Kram//M

Saknad..

Hur  förklarar man saknad efter någon som ännu finns,någon som jag kan ha nära varje dag? Åtminstone via telefon eller mejl? Hur förklarar jag att avståndet gör mig så oändligt ledsen även om rösten går att få nära? Hur i helvete förklarar jag det?? Utan att låta fjantig och barnslig och överdramatisk!

Hur förklarar jag att denna någon funnits när ingen annan fanns.. Denna någon plockade ihop spillrorna och hjälpte mig att bygga en någorlunda helhet. (Om än kantstött.) Denna någon har gråtit, skällt, kramat och älskat om vart annat. Denna vän är den finaste vännen jag har, den jag är mest rädd om och mest rädd att förlora.

Hur förklarar jag för er som läser, att för mig känns avståndet som en lie.. Redo att slå och kapa band som för mig betyder allt. Och jag hatar känslan.. Och den får mig att fundera.. Varför? Varför känner jag så??
Vad är det som utlöser paniken och känslan av att vara totalt ensam i ett skepp på ett stormande hav??Vad??
Tanken jagar mig...Biter sig fast..

Idag mår jag inte bra. Idag funderar jag för mycket, för djupt och för krångligt för någon att förstå.. Jag förstår inte ens själv. MEN denna någon SKULLE förstå! Hon skulle ta tag i ena änden av galenskapen och dra i tråden tills den den blivit någorlunda rak igen, utan knutar och trassel.Hon skulle ruska på huvudet och ifrågasätta,- Hur tänker du nu??

Undrar om hon förstår hur värdefull och oändligt viktig hon är för mig? Kanske.. Fast samtidigt är hon sån att
hon, om inte förminskar, så åtminstone avdramatiserar sitt värde. Rycker på axlarna och säger att jo.. Inget konstigt med det.. ( Thats what friends are for! )

Varje människa har milstolpar i sitt liv, ögonblick som etsar sig fast och som aldrig försvinner ur minnesbanken. När jag fick veta, bekräftat, att ett av mina barn har en diagnos som för alltid kommer att komplicera livet skapades ett sådant ögonblick.En fryst minut i tiden som fångar smärtan när man som mamma/pappa inte kan skydda, inte kan göra allt bra.. Och tiden efter när man ska vara stark. Inte visa. Inte avslöja att inombords slits man i stycken och gör sitt bästa för att hålla den leende,starka fasaden kvar. Man ska vara stark och räcka till för så många..
Och det är då.. Då denna någon räddar mitt liv, fångar upp mig och får mig att läka. Gråter med mig och hjälper mig att skratta också.. Det är då hon påminner mig om att jag är lyckligt lottad, att jag har fyra fantastiska barn, alla i livet. Att jag har rätt att känna smärta och gråta som alla andra. Att jag inte alltid måste vara stark.. Och det är också då som jag förstår det självklara i att alla mina tre små har samma gudmor.

En gång i tiden så hängde vår vänskap i en skör tråd.. Skör på grund av orsaker som jag skapat.. Jag är så oändligt glad att tråden höll.
Jag älskar dig, min allra finaste vän,Victoria Bill!
Och just idag så saknar jag dig så förbannat jäkla mycket!!!!

//M

Farväl Världen!

I samma sekund som jag slog upp mina gröna i morse så var jag säker på att jag var döende.. Det fullkomligt strålade ut i vänstra armen och den obehagliga känslan i sidan av bröstet kunde inte vara ngt annat än en hjärtinfarkt!!Åmade mig och gnällde ett bra tag innan min sambo försiktigt antydde att Du...Det kan ju vara träningsvärk!
TRÄNINGSVÄRK?? Haha.. Ja jävlars...När fan blir gammal..Det måste ju vara bra nog länge sen om jag inte känner igen det, först, utan tror att jag håller på att få en hjärtinfarkt! haha..

Hur mår vi annars idag då? Rätt ok här hemma.. Har lite att fixa med vår Surprise till svärmor och svärfar. Fast ibland så läser hon vad jag skriver så tyvärr gott folk kan jag inte skriva vad vi hittat på men tror att dom kommer att tycka om det! Hoppas vi på !!

Återkommer lite senare! ( Törs lova det nu när jag vet att jag överlever!)

//M

Söndag är ingen vilodag!

Har hela dagen inbokad!
Söker och sammanställer lite kring LCHF. Sätter ihop matsedel inför veckan. Efter det ska sängen renbäddas och så ska jag dra snabeldraken innan svärmor och svärfar kommer på besök. Rentvätten ska vikas och smutsig tvätt tvättas men vet ni vad?? Det rör mig inte i ryggen. Kan gärna fixa och dona hela dagen då jag är på ett strålande humör!! Varför?? Jag har sovit! Mer behövs inte..
Sömn är livselixir! Mirakelkuren nr ett!
Älskar sömn!

Vad ska ni göra idag? Är det verkligen någon därute som respekterar söndagen som vilodag längre? Inte många i så fall! Tror inte att människor idag har utrymme för vilodagar. Är man ledig från jobb finns det så mycket annat.. Det ska städas och tvättas. Handlas och lagas mat. Och allt annat som ingår i en vardag.
Och det vill inte säga lite det! Sen har vi ju olika livssituationer. Det som är utmanande att hinna med för vissa, går som en dans för andra.

Medan jag skriver detta så lyser solen ute. Det är kallt men så vackert! Måste ut och fota lite. Finns det ngt vackrare än frostbeklädda grenar en solig dag? ( Det är klart det finns.haha..men inte mycket!)
Jag älskar de här dagarna, främst för att det märks att vi går mot vår. Ljuset är ett annat, skarpare och klarare. Underbart! Längtar,längtar,längtar till sommaren!

Nä gott folk, önskar er en underbar dag! Min har redan börjat!

Kram//M

Goddag mr Grey!

Nu är jag nyfiken.. Hur många känner jag som fallit för konceptet Mr Grey?
Själv befinner jag mig på bok nr två och vet inte riktigt vad jag ska tycka. 50 miljoner sålda exemplar.. 50 MILJONER??
Jag älskar att läsa och läser det mesta förutom poesi.. Inte än i alla fall.. Såklart blir jag supernyfiken på böckerna som alla pratar om men nu är jag lite förvirrad..

Jag pratar alltså om: 50 nyanser av honom. 
Visste ni att filmrättigheterna till detta, hmm, litterära storverk är sålt för det högsta beloppet någonsin?
Frågar ni mig så vete tusan.. Är verkligen detta så bra?? Ärligt??
Vi kvinnor har alltid varit attraherade av farliga spännande män (kvinnor) men detta?
Vad är så jävla attraktivt med en karl som vill knulla våldsamt, njuter av att utöva smärta och har ett kontrollbehov som är allt annat än normalt? I vilken annan situation som helst, tänk aftonbladets löpsedel, skulle vi utan att blinka stämpla käre Mr Grey som fullblodspsykopat!
Men i detta fall är han uppenbarligen Guds gåva till kvinnorna..
Huva..Skrämmande att marknadsföra ngn som detta som mr prins Charming..

Jaja.. Jag medger att böckerna fångat mig så pass att jag måste läsa ut dem till slutet bara för att ha en helhet.
Men aldrig i livet att ag skulle önska att min sambo var mer lik denna kvinnomisshandlare. Aldrig..
Nä fy fasen. Jag gillar min nallebjörn!
Trygg, pålitlig och alltigenom snäll men för den skull inte tråkig!

Bara en röst av 50 miljoner.. Och jag har förmodligen fel enligt många av er..
Och fan vet.. När jag läst del tre kanske jag förstår storheten.
Om han mot all förmodan får terapi och börjar bete sig som en MAN istället för en galning med smak för kvinnomisshandel..
Den som lever får se..

//M

Terapi och stöd hos Monkan!

Välkommen välkommen till mig för terapi! Kan lova att den står ut och är ytterst effektiv samt att du inte har en suck att gräva ner dig i problem under tiden terapin pågår!! Låter det bra?? Jajemen! Välkommen välkommen.. SUCK!!

Vem vill inte vara en bra vän? En vän som finns där och ställer upp när det behövs? Jag vill det! Jag vill va den bästa vännen som finns men SHIT det är tomefan omöjligt!! Och nu ska jag förklara varför,,

Jag har tre små barn.(Och ett vuxet!) Tre underbara skruttungar som jag älskar över allt annat MEN dom är en handfull. ( Eller två...eller femton, vad vet jag? Har inget att jämföra med..) Och så har jag några få vänner som orkat stanna kvar genom kaoset och dom värdesätter jag ngt alldeles otroligt mycket för dom är tomefan unika!!!
Imorse fick jag ett samtal från, låt oss kalla henne Sara. Hon behövde komma förbi en sväng och lätta lite på trycket.. Någon som lyssnade.. Och kom med råd..
Ja men absolut självklart!! Bara och komma förbi..
Sen utspelar sig följande..

-Hur är det gumman?
-jo alltså...
-Vänta lite, jag ska bara hjälpa Noelle på pottan. Strax tillbaka..
Fem minuter senare:
-Ok, var var vi? Du skulle precis berätta..
-Ja alltså..suck..nu är det lite...
-Fan oxå, Jonathan klättrar i vardagsrummet.. Kommer strax... Behåll tanken..
Två minuter senare :
-Sorry, lite rörigt här idag. MEN VA FAN NOELLE, vad har du målat i Samuels ansikte???
Kommer strax, ska bara tvätta av han, det går fort.. Öhh, han hade visst skitit oxå, ska bara byta blöja.. Ta lite mer te vett ja!!
Tio minuter senare:
-Ja men nu då, vart var vi??
-Herrejisses vilket tempo det är härhemma!! Är det alltid så här?? Hur fasen orkar du??
-Öhh tempo?? Så här är det alltid..
En duns i vardagsrummet och Samuel skriker allt vad han kan.. Kommer strax...
Oj oj..Lilla hjärtat har värsta bulan i pannan och Jonathan är snart uppe vid taket. Jisses vad snabb han är på att klättra nu för tiden!! Och vart fasen är Noelle?? Ok..Lugnt där då, hon sover under vardagsrumsbordet.. Jaja..
-Ja du, inte så lätt att få tid att snacka härhemma inte??
-Nää... Jag tror att Jonathan gick upp på övervåningen nu..
-Fasen å.. Måste hämta han. Sist hade han tvättat badrummet med toaborsten och sig själv med.. Du kan ju gissa vart han hittade vattnet? ( Nu garvar jag lite lätt hysteriskt innan jag springer efter.) Men va fan? Har du spytt, vad har du ätit nu då älskade lilla vän?? Mår du bra? Oj då, bajsat också, känner jag... Huva.. Det här måste bort!!
Passerar min vän i köket med en galen Jonathan under armen.. Har du koll på Samme?? Ok, tack tack.. I bakgrunden ringer telefonen.. Äh skit i den.. Får kolla vem det va sen.. Såå där ja.. Jonte klar..
-Vi kan väl snacka medan jag fixar lunch va?? Det går fort!
- Öhh ok.. Fast Samme verkar trött, jag lägger han!
-Åh gud så snällt.. Tack tack.. Då pratar vi efter det..
En halvtimma senare sover Samuel och Jonathan kollar på film.
-Jamen herregud nu då. NU ska jag lyssna..
- Äh det var inte så noga.. haha.. har fasen glömt vad det var... Känns bättre nu i allafall..
-Säkert?? För jag lyssnar gärna?
-Ja alltså det var bara...
Små tassande steg:
-Mamma, jag är vaken nu! Och jag är hungrig.
Noelle glider in i köket.. Och det var det..

Min vän åkte. Förvisso med ett glatt humör men jag undrar jag.. Fast å andra sidan. Vem fasen har tid att ha problem hemma hos oss?? Skitbra terapi! Man blir totalt hjärntvättad och när man åker härifrån ska man vara glad om man ens minns vad man heter än mindre vad man har för problem.

Så välkommen alla vänner.. Jag lyssnar  gärna om du behöver prata..
Ska bara.....

//M

När slutade jag bry mig??

Bad day!

Jisses... NU vet jag varför många förhållanden når sin första riktiga kris efter ca tre år!!
Krisen växer fram! Inte i sängen,köket eller annan del av vardagslivet.. Nä du, den växer och frodas i GARDEROBEN!!! Jajemen..( Och nu när jag knäckt detta mysterium så ska jag skriva en bok, sälja 50 miljoner exemplar och bli miljonär och efter det är detta problem ett minne blott!)
Jag vet att jag har rätt!
När jag och Roger träffades levde jag singelns glada och ansvarsfulla (NOT)tillvaro. Det absolut ända jag hade koll på var garderoben..( Jojo, det fanns en tid när det var viktigt att vara snygg och proper minsann!)
DÅ frodades garderoben av glada färger, snygga byxor/jeans och schyssta klackar på skorna..Och min låda för underkläder blomstrade i allehanda vackra färger och material.. Smink väskan var lika välfylld som väl använd och ett och annat smycke kunde skimra förbi. Jojo..Det var då det!
Sååå mina vänner, vad har vi att skåda idag?

Idag är jag stolt innehavare av en stor skrubb ( Sanna envisas dock med att kalla den för walking closset! haha. Kanske ska behålla den gnuttan glamour i mitt liv? ) Ok, var var jag? Jo jusst, skrubben och dess innehåll var det ja.. Ja alltså.. Innehållet är detsamma förutom att ngn gång under dessa fyra år har en bunt malar flyttat in och gjort ett BRA jobb vill jag lova.
Igår fick jag ett ögonblicks sug efter lite uppfräschning.. Ni vet.. Raka benen, smörja in sig, lite parfym och...SHIT!! Min magiska låda med vackra underkläder påminner idag mer om en pytteliten kista med förmultnande rester.. Urtvättade, småhåliga, trådiga misserabla ting som dessutom växt både på längden och bredden. Utan att ljuga skulle jag vilja påstå att de snyggaste exemplaret trosor jag äger idag lätt skulle kunna förväxlas med en diskhandduk! Förutom detta så verkar skiten innehålla en ohälsosam mängd sillicon eftersom att de , trots sin gigantiska storlek, sitter kvar uppe på arslet. (Våga inte ens antyda att min lilla häck är såå stor!) När hände det här??Jag fattar ingenting.. Och varför är Roger kvar?? Detta är för mig en gåta! Själv skulle jag springa som attan om han gled förbi mig i ett par urtvättade boxer med tillhörande fartränder och ett passande hål på lämplig plats..

Nä men allvarligt. Vad sitter det i? Jag är ingen miljonär, långt därifrån! Men jag har råd att införskaffa underkläder som håller en viss standard.. Och jag har råd att köpa en tshirt eller två i annan färg än urblekt svart osv... Men jag gör det inte! Varför? Varför bryr jag mig inte längre??

Ja se det var dagens mysterium! Nu ska jag åka och handla mat.. Med diskhandduken på plats.. Och velour overallen! Mycket chickt!
Jag är den nya Sofi Fahrman.
Eller nåt!

//M

Åhhh vad jag ogillar trevliga personer!!

Satan i gatan!
I morse klev jag upp och upptäckte att vår hemtelefon var i bruk igen efter att ha varit ur funktion i över en vecka. Kan bara kort nämna att tel var utlovat till den 6 januari och bredbandet till den 7.. Inget har alltså fungerat fören idag då hemtel äntligen gick igång sånär som under två dgr förra veckan..
I alla fall så kastar jag mig över lådan med bredbands utrustning och kopplar in det på två microsekunder bara för att upptäcka att skiten lik förbannat inte fungerar.
Men nu fick jag lilla spelet! Jag behöver uppkoppling för att kunna slutföra en massa arbete här hemma.
Muttrade och svor tills Roger började peppa mig: Men ring dom och tala om att detta är helt oacceptabelt! Sätt ner foten, var inte så jävla mesig!!
Vadå mesig??? Jag är fan inte mesig!!! Pepptalk framför spegeln och sen kastade jag mig över luren som ett utsvultet lejon framför ett köttben! Nu jävlar skulle Telia få sina hörsnäckor varma och jag mitt bredband! Idag!! Och därmed basta!!

-Välkommen till Telia, jag heter Kristin, vad kan jag hjälpa till med!
-Jag vill att ni fixar mitt bredband. Det är utlovat sen den 7 och fungerar fortfarande inte! (Sådärja! Det lät väl bestämt och bra??)
-Oj då, då förstår jag att du är irriterad, säger vänlige Kristin.
-Ja det är jag verkligen. Skitförbannad.. Fast..alltså...inte på dig alltså, så menar jag inte. På Telia är jag förbannad.
-Ja du, det förstår jag verkligen. Man blir så arg när det här tekniska inte fungerar som det ska, inte sant??, säger vänlige Kristin.
-Öhh jo, man blir ju det! (Låter jag verkligen bestämd nu?? Troligtvis inte för jag tror att Roger just mimade mes till mig. What the fu..!! )
-Du jag ser här att det är ngt trassel..Jajemen...hmm..ser ut som att ni får bredband den 14 februari först..oj oj..så tokigt, vänlige Kristin är i sitt esse som ni märker..
-Ja men det går inte,piper jag fram.. Jag måste ha det idag, helst igår. Och ni har ju lovat...typ..
-ja du.. Det här var inget vidare av Telia..Usch. Vänta lite bara ska jag ringa och kolla en sak. Häng kvar.
-Öhh ok, det går bra! Tack snälla för att du kollar..
Hon kopplar ifrån i ca tio minuter innan hennes glädjestålande och mycket nöjda stämma återvänder.
-Vet du vad Monica. Nu  blir du nog lite gladare. Jag har fixat så at du får ditt bredband den 28 istället! Det var väl bra??
-öhh jo..men..alltså.. jättebra..Fast jag skulle ha behövt det nu, som utlovat??
Nu riktigt hör jag hur snälla Kristin övergår till ett ngt gråtmilt tonfall istället..
-Jo jag förstår att du vill det men nu har jag ju i allafall lyckats ordna det över 14dgr snabbare...Och det var faktist inte helt enkelt att få till.
-öh ok...(Jag ÄR ingen mes!!!) Ja  då så...Då får jag tacka för hjälpen då..Tack så mycket! Det var snällt att du fixade det..Verkligen..Tack tack..

Lägger på luren och Roger tittar på mig..-Va sa dom?? Fixar dom det idag??
-Nä den 28...

Roger skrattar förmodligen fortfarande men va fan!!
Jag kan INTE vara otrevlig mot en trevlig person. Det kan jag bara inte!!! Inte min grej alls. Önskar jag va Katrin med Z, hon hade säkerligen skitit i vänliga Kristin och kört över henne totalt.. Hade säkert till och med fått en egen sambandscentral uppmonterad i vardagsrummet..
Men nu är jag inte Katrin med Z..Jag är Monica med L.
En snäll jävla mes. Som för övrigt får bredband den 28...Med lite tur!

//M

Hur i h-vete kan hon vara så rolig hela jäkla tiden??

Jag älskar Mia Skärringer! Vilken kvinna! Helt fantastisk.
Varför?
För att hon hela tiden sprider så mycket glädje och bjuder på sig själv ngt så fantastiskt.
Därav var det självklart att vara bänkad ikväll. För jag behöver skratta..Ngt att skratta åt MEN framförallt skratta med.. Åtminstone så vill jag tro att hon oxå har kul för gud vad hemskt om man kände att man hela tiden blev utskrattad utan att uppskatta det själv. Hemska tanke..Usch..

Jag är sån. Ibland.. Kan driva hejdlöst med mig själv och stå brevid och se folk skratta utan att begripa vad jag sa som var så jävla roligt egentligen..Liksom HAHAHA..Öhh ok?? Och så skrattar jag med och så är alla nöjda och glada. Eller??
Kan undra varför man har det behovet? Eller inte.. Undra alltså.. Klart man vill sprida glädje och inte bli stämplad som en bitterfitta.. Inte jag inte.. Kul filur.. SUCK!
Har skrivit det förr och skriver det igen.. Jag är inte speciellt kul längre. Har för mycket att fundera på just nu. Och det är ok. Man behöver vara allvarlig också..
Men snart gott folk blir jag kul igen. Som Mia.. Hur kul som helst.

Natti//M

Gässsp!

Skit oxå vad jag är trött!!
Konstant och ständigt. Redo att somna stående..
Så ser det ut med mig, hur är det med dig? Tar du hand om dig? Sover du som du ska? Äter rätt?
Gör du det så är du ett jävla helgon! ( Eller möjligtvis min svärmor!) haha
Nä då, skämt å sido.. Jag gör inget alls.. Jag sover inte! ( Hur gör man det??) Jag äter fel! Och det där med att ta hand om sig själv går väl hand i hand med resten misstänker jag.
I den här familjen är vi uselt synkade.. När en sover bra är den andra vaken dygnet runt och så vidare.. Märkligt! Måste lösa detta problem innan jag blir knäpp! Och nu menar jag knäpp på riktigt!
Jaja..
Så vad har hänt sen sist? Massor..Vi har flyttat! Bor numera i ett mindre samhälle som heter Ålberga och trivs jättebra även om allt är väldigt nytt ännu.. Ngt jag dock retar upp mig på mer och mer är den förbannade Vägsamfälligheten som skall sköta plogningen här i kring. Det gör dom inte! Sköter den alltså! Men betalt lär dom ju ta!!! Plockar fasen snart fram mitt Norrländska humör och då gott folk är Ålberga för alltid i chock..haha

Nä..nu ska jag städa men vi syns och hörs...

Kram //M