Jahaja..
Följande mening känns konstig att skriva :-)
Det är inte så väldigt mycket kvar av mig som ska bort. Eller rättare sagt så är två tredjedelar av målet uppnått! Galet många kg på bara några månader. SHIT! SHIT! SHIT! Min GP är utan tvekan det sundaste och bästa alternativet jag kunnat ta utifrån mig och där jag befann mig.
Men nog om detta..
Jag har fått nog. Fått nog av ALLT. Fått nog av att vara vänlig och snäll och ställa upp! När fan fick vi detsamma tillbaka sist?? Har glömt när det var.. Ska man ta sig någonstans och överleva ska man uppenbarligen leva som en egoist och ett svin. Gå på som ett jävla ånglok och bara prata om sig själv och sitt. Ingen respekt alls för att det finns andra som till och med kan ha det sämre och värre.. Nej du.. Gud förbjude att någon försöker äntra martyrtronen eller till och med dela den.
Ett laglöst ingenmansland.
Är det så vi människor vill leva?
Jag har en filosofi.. Det man sår får man skörda.. Det man ger får man tillbaka..
Visst är det så? Eller?
När man bara ger och ger och ger.. Och sällan får.. Då kommer tvivlet. Den där känslan av att vara lite dum och bli utnyttjad.
Vet ni vad det värsta är? Det är att inse att när vi/jag trott att vi ställt upp och varit snälla så har "människor" uppskattat oss för det. Vi har trott att vi genom vårt agerande hjälpt till att skapa bättre förutsättningar och skänkt en anings lättnad i kaos. FUCK OSS!
Jo jävlar..Hånskratt..
Fuck oss!
Jag VET innerst inne vilka vänner jag har. Vilka jag utan att blinka skulle lämna mina barn till och i hjärtat veta att dom är lika älskade där som hemma. Och det är inte många.. Inte ens en handfull..
Mitt problem ligger snarare i att jag gång på gång inbillar mig att människor vill mig väl. Och att ondska inte tränger igenom mitt skal. Att jag på något vis står över småaktighet och ..
Hör ni vilken jävla bitterfitta som sitter med pennan nu.
Usch.. Det här är inte jag. Och jag måste hitta tillbaka till mig själv lite fort..
Jag vill tro på mänsklighet och kärlek och omtanke.
Och jag ska tro på det!!
Bara lite mindre naivt och reellt.
För utan skyddsmurar är hjärtat sårbart. Och väldigt mottagligt för giftpilarna utifrån.
Och det är inte bra alls när man bara har ett hjärta!
Vore dumt att slösa bort det.. Alldeles förbannat dumt!
//M
Följande mening känns konstig att skriva :-)
Det är inte så väldigt mycket kvar av mig som ska bort. Eller rättare sagt så är två tredjedelar av målet uppnått! Galet många kg på bara några månader. SHIT! SHIT! SHIT! Min GP är utan tvekan det sundaste och bästa alternativet jag kunnat ta utifrån mig och där jag befann mig.
Men nog om detta..
Jag har fått nog. Fått nog av ALLT. Fått nog av att vara vänlig och snäll och ställa upp! När fan fick vi detsamma tillbaka sist?? Har glömt när det var.. Ska man ta sig någonstans och överleva ska man uppenbarligen leva som en egoist och ett svin. Gå på som ett jävla ånglok och bara prata om sig själv och sitt. Ingen respekt alls för att det finns andra som till och med kan ha det sämre och värre.. Nej du.. Gud förbjude att någon försöker äntra martyrtronen eller till och med dela den.
Ett laglöst ingenmansland.
Är det så vi människor vill leva?
Jag har en filosofi.. Det man sår får man skörda.. Det man ger får man tillbaka..
Visst är det så? Eller?
När man bara ger och ger och ger.. Och sällan får.. Då kommer tvivlet. Den där känslan av att vara lite dum och bli utnyttjad.
Vet ni vad det värsta är? Det är att inse att när vi/jag trott att vi ställt upp och varit snälla så har "människor" uppskattat oss för det. Vi har trott att vi genom vårt agerande hjälpt till att skapa bättre förutsättningar och skänkt en anings lättnad i kaos. FUCK OSS!
Jo jävlar..Hånskratt..
Fuck oss!
Jag VET innerst inne vilka vänner jag har. Vilka jag utan att blinka skulle lämna mina barn till och i hjärtat veta att dom är lika älskade där som hemma. Och det är inte många.. Inte ens en handfull..
Mitt problem ligger snarare i att jag gång på gång inbillar mig att människor vill mig väl. Och att ondska inte tränger igenom mitt skal. Att jag på något vis står över småaktighet och ..
Hör ni vilken jävla bitterfitta som sitter med pennan nu.
Usch.. Det här är inte jag. Och jag måste hitta tillbaka till mig själv lite fort..
Jag vill tro på mänsklighet och kärlek och omtanke.
Och jag ska tro på det!!
Bara lite mindre naivt och reellt.
För utan skyddsmurar är hjärtat sårbart. Och väldigt mottagligt för giftpilarna utifrån.
Och det är inte bra alls när man bara har ett hjärta!
Vore dumt att slösa bort det.. Alldeles förbannat dumt!
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar