Jag har bestämt mig för att berätta. Inte för att det angår världen utan för att jag är bakbunden om jag låter bli. Ni som följer och läser har säkert noterat att jag varit en aning labil på sistone.. Eller på sistone föresten, snarare i en hel evighet!
Den 12/4 2010 föddes Jonathan. Förlossningen var helt ok men Jonathan hade lite svårt att syresätta sig så vi fick stanna några dgr på observation. Bara en formalitet,sa dom, tre dgr senare var vi hemma.
Jag minns att jag hade så roligt (kärleksfullt) åt att min nyfödde son påminde om en gammal gubbe i en babykropp. Ögon med tusen år av visdom och ett Mona-lisa leende som aldrig avslöjade vad som var roligt.
Konstigt.. Nu när jag skriver så minns jag just det.. Hans leende.. Så hemlighetsfullt. Som om han visste ngt som ingen annan kunde förstå.
Jonathan var speciell. Sömn var inget för han, redan från början hade vi långa nätter när jag var vaken och Jonathan lugnt filosoferandes.. Men sova? Nej, skulle inte tro det..
Månaderna gick och den "gamla gubben" blev en liten prins. Så fin! För en mamma helt perfekt!
Men det var ngt.. En känsla i ett andetag, bara för att knuffas undan i nästa.. Något annorlunda..Men ändå inte..
Jonathan själv var en aktiv och livlig baby! Men fortfarande ville han inte sova.. Max tre-fyra timmar i stöten.. Och jag var slut.Och Roger var slut. Energinivåerna nere på noll!
Jag anade, kanske till och med visste. Så här i efterhand så vill jag nog säga just det: Jag visste..
Första ggn jag tog upp detta på Bvc fick jag höra att jag var överdrivet orolig och att jag behövde lära mig att slappna av. När vi lämnade Bvc den dagen grät jag hemma i flera timmar.. Varför var det ingen som trodde på mig?
Några månader senare var det dax igen och denna gång stod jag på mig. Efter mycket om och men hade jag tjatat till mig en remiss till barnmottagningen. MEN så fick jag även höra innan jag gick att remissen skrevs mest för att lugna mig. Det var ju inte bra för barnen om jag var så här "nojjig".
Jag skulle kunna berätta allt men det har liten betydelse i detta sammanhang.
I november 2012 fick Jonathan diagnosen Atypisk autism.
Att jag skriver det här inlägget innebär att jag lämnar ut min son i MIN blogg och det är så svårt. Han har inte valt det men jag tror att han tycker att det är ok ändå <3
Jonathan vet att hans mamma älskar honom över allt! Och att hon gör precis vad som helst för att underlätta hans vardag.. I stort innebär det att jag just nu pluggar..Läser på.. Jag vill veta allt, lära mig allt. Helt enkelt bli bäst på ämnet Atypisk autism. Varför?
För att Jonathan förtjänar det! Och för att jag vill förstå..Och hitta vägen in till Jonathans magiska värld.
Vi gör allt för att vi älskar. Inget konstigt alls med det!
Vad som däremot blir lite konstigt är att jag vill skriva och har inte kunnat för att jag inte vill hänga ut min son till allmänheten.. Och jag kommer inte att göra det fortsättningsvis heller annat än om jag vill berätta om någon fantastisk händelse kopplat till detta i MIN vardag!
Tack för att ni läser!
Natti natt//M
Ps. Beklaga mig INTE. Gratulera mig! Jag har en son som är unik och vacker precis som mina andra tre barn. Jag är en mycket lyckligt lottad mamma!
Den 12/4 2010 föddes Jonathan. Förlossningen var helt ok men Jonathan hade lite svårt att syresätta sig så vi fick stanna några dgr på observation. Bara en formalitet,sa dom, tre dgr senare var vi hemma.
Jag minns att jag hade så roligt (kärleksfullt) åt att min nyfödde son påminde om en gammal gubbe i en babykropp. Ögon med tusen år av visdom och ett Mona-lisa leende som aldrig avslöjade vad som var roligt.
Konstigt.. Nu när jag skriver så minns jag just det.. Hans leende.. Så hemlighetsfullt. Som om han visste ngt som ingen annan kunde förstå.
Jonathan var speciell. Sömn var inget för han, redan från början hade vi långa nätter när jag var vaken och Jonathan lugnt filosoferandes.. Men sova? Nej, skulle inte tro det..
Månaderna gick och den "gamla gubben" blev en liten prins. Så fin! För en mamma helt perfekt!
Men det var ngt.. En känsla i ett andetag, bara för att knuffas undan i nästa.. Något annorlunda..Men ändå inte..
Jonathan själv var en aktiv och livlig baby! Men fortfarande ville han inte sova.. Max tre-fyra timmar i stöten.. Och jag var slut.Och Roger var slut. Energinivåerna nere på noll!
Jag anade, kanske till och med visste. Så här i efterhand så vill jag nog säga just det: Jag visste..
Första ggn jag tog upp detta på Bvc fick jag höra att jag var överdrivet orolig och att jag behövde lära mig att slappna av. När vi lämnade Bvc den dagen grät jag hemma i flera timmar.. Varför var det ingen som trodde på mig?
Några månader senare var det dax igen och denna gång stod jag på mig. Efter mycket om och men hade jag tjatat till mig en remiss till barnmottagningen. MEN så fick jag även höra innan jag gick att remissen skrevs mest för att lugna mig. Det var ju inte bra för barnen om jag var så här "nojjig".
Jag skulle kunna berätta allt men det har liten betydelse i detta sammanhang.
I november 2012 fick Jonathan diagnosen Atypisk autism.
Att jag skriver det här inlägget innebär att jag lämnar ut min son i MIN blogg och det är så svårt. Han har inte valt det men jag tror att han tycker att det är ok ändå <3
Jonathan vet att hans mamma älskar honom över allt! Och att hon gör precis vad som helst för att underlätta hans vardag.. I stort innebär det att jag just nu pluggar..Läser på.. Jag vill veta allt, lära mig allt. Helt enkelt bli bäst på ämnet Atypisk autism. Varför?
För att Jonathan förtjänar det! Och för att jag vill förstå..Och hitta vägen in till Jonathans magiska värld.
Vi gör allt för att vi älskar. Inget konstigt alls med det!
Vad som däremot blir lite konstigt är att jag vill skriva och har inte kunnat för att jag inte vill hänga ut min son till allmänheten.. Och jag kommer inte att göra det fortsättningsvis heller annat än om jag vill berätta om någon fantastisk händelse kopplat till detta i MIN vardag!
Tack för att ni läser!
Natti natt//M
Ps. Beklaga mig INTE. Gratulera mig! Jag har en son som är unik och vacker precis som mina andra tre barn. Jag är en mycket lyckligt lottad mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar