Hej finaste! Hur mår ni idag? Själv mår jag toppen!! Solljuset har den effekten på mig. Det är under denna årstid jag hämtar andan och tankar energi.
Tror det är därför jag varit så evinnerligt trött länge nu.. Förra sommaren erbjöd inte så mycket solljus så tankningen blev minimal!
Sist jag skrev skulle vi på Mons Möller.
Gripande, roligt och skrämmande. Tre minuter in i showen grät jag tårar stora som bomullstussar och snöt mig i tröjärmen. Men det var bra. Fantastiskt bra!
Han sa så mycket och berörde så mycket som är vår vardag nu att det nästan kändes konstigt. Som om han pratade om oss..För oss.. Sen visade han en underbar bild på en liten kille som inte alls var vår Jonathan utan en liten Viggo. En alldeles underbar liten Viggo som skrattade och pratade och busade framför kameran.
Och jag tror det var då jag insåg att SHIT, vår verklighet är inte bara vår. Den deles med hundratals andra människor.. Och vår sorg är också andras sorg före oss..
Sen så va FAN då sorg??. Jag älskar Jonathan..Alla älskar Jonathan.. Vi ska glädjas åt Jonathan. Han är en gåva.
Mitt minsta mirakel fyllde ett år samma dag som ovanstående föreställning och det väckte också lite tankar och minnen till liv som var jobbiga..JISSES..Ett helt år till av mitt liv har passerat! Hur är det möjligt att bli äldre utan att man ens hinner med att uppfatta det??
Samuels förlossning kan i det närmaste bara beskrivas som kaos. Herregud så hemsk den var! Och jag som planerat att sluta med flaggan i topp, så att säga. Bara för att göra det totalt fulländat så tog vi med oss barnens gudmor. Klart hon skulle vara närvarande då hennes tredje gudbarn kom till världen.
Och så blev det så tokigt.
Barnmorskan som krälade på golvet och lekte hattleken.. Som inte VÅGADE sätta elektrod för att ha koll på hjärtljuden och därför avstod..Som vägrade lyssna på vad vi sa trots att jag haft tre förlossningar innan som alla följt exakt samma mönster.
Som jag än idag klandrar för att det blev som det blev och vi hade kunnat förlora vår minsta skatt!
I över en vecka låg Samuel med CPAPP på prematuren och efter det ytterligare en vecka för att stabiliseras! Tack gode Gud för min mor och svärmor då som tog hand om de andra små så att Roger kunde vara med mig och Samuel. Hade aldrig orkat gå igenom den tiden ensam. Fy fasen!( Kan nämna att Samuel även föddes med ett mindre hjärtfel som han idag är friskförklarad från.)
Jaja..Det var då!Nu har vi en livlig och pigg ettåring som närmast kan liknas viden virvelvind.
Min lilla Samme <3
Det händer mycket nu och därför skriver jag inte så mycket här som jag kanske velat. Har helt enkelt inte utrymme tidsmässigt och ändå har jag så mycket jag skulle vilja berätta för er..
Det finns mirakel..Jag lovar..
Berättar mer vid rätt tillfälle och tidpunkt!
Jag SKA söka svar tills jag finner dom. Kanske inte imorgon eller ens om tio år men dom finns där. Bara man rotar tillräckligt djupt och vågar se utanför ramarna!
Ha nu en underbar fredag!
Kram/M
Tror det är därför jag varit så evinnerligt trött länge nu.. Förra sommaren erbjöd inte så mycket solljus så tankningen blev minimal!
Sist jag skrev skulle vi på Mons Möller.
Gripande, roligt och skrämmande. Tre minuter in i showen grät jag tårar stora som bomullstussar och snöt mig i tröjärmen. Men det var bra. Fantastiskt bra!
Han sa så mycket och berörde så mycket som är vår vardag nu att det nästan kändes konstigt. Som om han pratade om oss..För oss.. Sen visade han en underbar bild på en liten kille som inte alls var vår Jonathan utan en liten Viggo. En alldeles underbar liten Viggo som skrattade och pratade och busade framför kameran.
Och jag tror det var då jag insåg att SHIT, vår verklighet är inte bara vår. Den deles med hundratals andra människor.. Och vår sorg är också andras sorg före oss..
Sen så va FAN då sorg??. Jag älskar Jonathan..Alla älskar Jonathan.. Vi ska glädjas åt Jonathan. Han är en gåva.
Mitt minsta mirakel fyllde ett år samma dag som ovanstående föreställning och det väckte också lite tankar och minnen till liv som var jobbiga..JISSES..Ett helt år till av mitt liv har passerat! Hur är det möjligt att bli äldre utan att man ens hinner med att uppfatta det??
Samuels förlossning kan i det närmaste bara beskrivas som kaos. Herregud så hemsk den var! Och jag som planerat att sluta med flaggan i topp, så att säga. Bara för att göra det totalt fulländat så tog vi med oss barnens gudmor. Klart hon skulle vara närvarande då hennes tredje gudbarn kom till världen.
Och så blev det så tokigt.
Barnmorskan som krälade på golvet och lekte hattleken.. Som inte VÅGADE sätta elektrod för att ha koll på hjärtljuden och därför avstod..Som vägrade lyssna på vad vi sa trots att jag haft tre förlossningar innan som alla följt exakt samma mönster.
Som jag än idag klandrar för att det blev som det blev och vi hade kunnat förlora vår minsta skatt!
I över en vecka låg Samuel med CPAPP på prematuren och efter det ytterligare en vecka för att stabiliseras! Tack gode Gud för min mor och svärmor då som tog hand om de andra små så att Roger kunde vara med mig och Samuel. Hade aldrig orkat gå igenom den tiden ensam. Fy fasen!( Kan nämna att Samuel även föddes med ett mindre hjärtfel som han idag är friskförklarad från.)
Jaja..Det var då!Nu har vi en livlig och pigg ettåring som närmast kan liknas viden virvelvind.
Min lilla Samme <3
Det händer mycket nu och därför skriver jag inte så mycket här som jag kanske velat. Har helt enkelt inte utrymme tidsmässigt och ändå har jag så mycket jag skulle vilja berätta för er..
Det finns mirakel..Jag lovar..
Berättar mer vid rätt tillfälle och tidpunkt!
Jag SKA söka svar tills jag finner dom. Kanske inte imorgon eller ens om tio år men dom finns där. Bara man rotar tillräckligt djupt och vågar se utanför ramarna!
Ha nu en underbar fredag!
Kram/M
nu va d länge sen du skrev! Vill ju läsa mera om dig å de underbara omkring dig! Pössss
SvaraRadera