Hur förklarar man saknad efter någon som ännu finns,någon som jag kan ha nära varje dag? Åtminstone via telefon eller mejl? Hur förklarar jag att avståndet gör mig så oändligt ledsen även om rösten går att få nära? Hur i helvete förklarar jag det?? Utan att låta fjantig och barnslig och överdramatisk!
Hur förklarar jag att denna någon funnits när ingen annan fanns.. Denna någon plockade ihop spillrorna och hjälpte mig att bygga en någorlunda helhet. (Om än kantstött.) Denna någon har gråtit, skällt, kramat och älskat om vart annat. Denna vän är den finaste vännen jag har, den jag är mest rädd om och mest rädd att förlora.
Hur förklarar jag för er som läser, att för mig känns avståndet som en lie.. Redo att slå och kapa band som för mig betyder allt. Och jag hatar känslan.. Och den får mig att fundera.. Varför? Varför känner jag så??
Vad är det som utlöser paniken och känslan av att vara totalt ensam i ett skepp på ett stormande hav??Vad??
Tanken jagar mig...Biter sig fast..
Idag mår jag inte bra. Idag funderar jag för mycket, för djupt och för krångligt för någon att förstå.. Jag förstår inte ens själv. MEN denna någon SKULLE förstå! Hon skulle ta tag i ena änden av galenskapen och dra i tråden tills den den blivit någorlunda rak igen, utan knutar och trassel.Hon skulle ruska på huvudet och ifrågasätta,- Hur tänker du nu??
Undrar om hon förstår hur värdefull och oändligt viktig hon är för mig? Kanske.. Fast samtidigt är hon sån att
hon, om inte förminskar, så åtminstone avdramatiserar sitt värde. Rycker på axlarna och säger att jo.. Inget konstigt med det.. ( Thats what friends are for! )
Varje människa har milstolpar i sitt liv, ögonblick som etsar sig fast och som aldrig försvinner ur minnesbanken. När jag fick veta, bekräftat, att ett av mina barn har en diagnos som för alltid kommer att komplicera livet skapades ett sådant ögonblick.En fryst minut i tiden som fångar smärtan när man som mamma/pappa inte kan skydda, inte kan göra allt bra.. Och tiden efter när man ska vara stark. Inte visa. Inte avslöja att inombords slits man i stycken och gör sitt bästa för att hålla den leende,starka fasaden kvar. Man ska vara stark och räcka till för så många..
Och det är då.. Då denna någon räddar mitt liv, fångar upp mig och får mig att läka. Gråter med mig och hjälper mig att skratta också.. Det är då hon påminner mig om att jag är lyckligt lottad, att jag har fyra fantastiska barn, alla i livet. Att jag har rätt att känna smärta och gråta som alla andra. Att jag inte alltid måste vara stark.. Och det är också då som jag förstår det självklara i att alla mina tre små har samma gudmor.
En gång i tiden så hängde vår vänskap i en skör tråd.. Skör på grund av orsaker som jag skapat.. Jag är så oändligt glad att tråden höll.
Jag älskar dig, min allra finaste vän,Victoria Bill!
Och just idag så saknar jag dig så förbannat jäkla mycket!!!!
//M
Hur förklarar jag att denna någon funnits när ingen annan fanns.. Denna någon plockade ihop spillrorna och hjälpte mig att bygga en någorlunda helhet. (Om än kantstött.) Denna någon har gråtit, skällt, kramat och älskat om vart annat. Denna vän är den finaste vännen jag har, den jag är mest rädd om och mest rädd att förlora.
Hur förklarar jag för er som läser, att för mig känns avståndet som en lie.. Redo att slå och kapa band som för mig betyder allt. Och jag hatar känslan.. Och den får mig att fundera.. Varför? Varför känner jag så??
Vad är det som utlöser paniken och känslan av att vara totalt ensam i ett skepp på ett stormande hav??Vad??
Tanken jagar mig...Biter sig fast..
Idag mår jag inte bra. Idag funderar jag för mycket, för djupt och för krångligt för någon att förstå.. Jag förstår inte ens själv. MEN denna någon SKULLE förstå! Hon skulle ta tag i ena änden av galenskapen och dra i tråden tills den den blivit någorlunda rak igen, utan knutar och trassel.Hon skulle ruska på huvudet och ifrågasätta,- Hur tänker du nu??
Undrar om hon förstår hur värdefull och oändligt viktig hon är för mig? Kanske.. Fast samtidigt är hon sån att
hon, om inte förminskar, så åtminstone avdramatiserar sitt värde. Rycker på axlarna och säger att jo.. Inget konstigt med det.. ( Thats what friends are for! )
Varje människa har milstolpar i sitt liv, ögonblick som etsar sig fast och som aldrig försvinner ur minnesbanken. När jag fick veta, bekräftat, att ett av mina barn har en diagnos som för alltid kommer att komplicera livet skapades ett sådant ögonblick.En fryst minut i tiden som fångar smärtan när man som mamma/pappa inte kan skydda, inte kan göra allt bra.. Och tiden efter när man ska vara stark. Inte visa. Inte avslöja att inombords slits man i stycken och gör sitt bästa för att hålla den leende,starka fasaden kvar. Man ska vara stark och räcka till för så många..
Och det är då.. Då denna någon räddar mitt liv, fångar upp mig och får mig att läka. Gråter med mig och hjälper mig att skratta också.. Det är då hon påminner mig om att jag är lyckligt lottad, att jag har fyra fantastiska barn, alla i livet. Att jag har rätt att känna smärta och gråta som alla andra. Att jag inte alltid måste vara stark.. Och det är också då som jag förstår det självklara i att alla mina tre små har samma gudmor.
En gång i tiden så hängde vår vänskap i en skör tråd.. Skör på grund av orsaker som jag skapat.. Jag är så oändligt glad att tråden höll.
Jag älskar dig, min allra finaste vän,Victoria Bill!
Och just idag så saknar jag dig så förbannat jäkla mycket!!!!
//M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar