Är jag stark?

Det är frågan..Är jag stark?
Tydligen. Åtminstone något som alla runtikring mig säger. Jag hör det snart dagligen..
Du är stark Monica. Stark.. Stark...Stark..

Så varför tror jag inte på det? Varför känner inte jag så? Varför är jag så liten?
Kan inte någon säga något om det? Förklara den känslan? Sätta ord på vem jag är egentligen?

Kände ett behov av att skriva av mig idag. Första gången på länge. Men nu när jag sitter här så vet jag inte vad jag ska skriva. Meningar som snurrar i huvudet bara för att hinna bli refuserade innan de når handen som sätter de på pränt. Känner att allt som oftast när jag nu skriver något så genomsyras texten av sorg. Och det är inte min avsikt. Jag är inte sorgsen. Jag är glad...och lycklig ...
Och stark!
Eller..

Det här året har varit det lyckligaste i mitt liv. Och det jobbigaste.
Det lyckligaste för att när jag slår upp mina gröna varje morgon så omges jag av det jag älskar mest, min familj. Det sorgligaste för att jag mitt i lyckan också behövt inse att allt kan ryckas ifrån mig. På ett ögonblick.
Jag fick ett telefonsamtal som förändrade allt. Och nu är stenen i rullning. Sanningarna haglar in. Kunskaper hos människor som tror sig veta allt..Ha svar på allt.. Lyckliga dom.
Jag har inga svar.
Trevar i mörker utan en aning om vad som komma skall. Tycker inte om det. Avskyr varje sekund.
Kontrollfreaket har ingen kontroll alls.
Patetiskt!!!
Jag blir min egen bödel.

Det fanns en tid när allt var nattsvart. Den tiden är förbi och in klev ljuset och glädjen. Kärleken..
Livet fick en annan innebörd. Jag har levt i det lyckoskimret i fem år nu. Fem underbara år.
Nu skimrar det inte lika starkt. Jag är inte bländad. Livet har drabbat mig med all sin kraft. Någon undrar, " står hon pall?" Och ja..så länge "någon" tittar på står jag stadigt.Som en klippa.
För jag är stark!!
Så jävla stark!!

//M