Känns som att komma ut ur garderoben..

Fy fan va mycket lättare allt blev på grund av ett ynkligt blogginlägg! Hur fjantig är inte jag?
Superfjantig!
Lite märkligt egentligen.. Vad hade jag väntat mig?? Ett jordskalv??
Inte vet jag.. Fan vet med mig!!
Men nu är det alltså sagt och ni vet. Ett av mina barn har autism. Ett laddat ord som knappt blivit uttalat högt här hemma.Varför? Jag vet inte..
Kanske har vi skyddat oss. Blundat för sanningen och levt i en bubbla om att allt bara ska försvinna. Att vi ska vakna och allt ska vara bra..
Det är ju så här att när man väl uttalat det högt så blir det påtagligt och verkligt. Och när man tillåter sig att inse.. Då gör det ont! ONT så in åt helvete!!
Det är mitt barn..Jag vill skydda..Jag vill sparka..Jag vill slå någon hårt..
Rör inte mitt barn!!
Men jag vill också gråta.. Krypa undan och bara ta skydd..Fly.. Och vänta på att någon ska stryka mig över håret,trösta och lova att allt blir bra..

Ni vet den där instinkten som vaknar när man håller sitt barn för första gången? När man lovar inombords att alltid skydda.
Den instinkten förstärks tusenfalt när något går fel.Och man blir så rädd.. Så jävla rädd!!
För allt!
Tänk om något händer med mig? Vem ska skydda? Vem ska älska som jag? Förbehållslöst.. Djupt och innerligt?
Naturligtvis vet jag att tankarna är fullkomligt ologiska. Vi är många som älskar Jonathan. Oändligt många!
Men med rädsla i hjärtat tänker man inte logiskt, inte logiskt alls..
Man drunknar..

Jag är den som alltid ska vara så jävla stark. Den som alltid tjatar om att "det ordnar sig". Den som alltid har lösningar "Luta er mot mig,jag står stadigt!".
Men den här gången så höll inte fasaden.
Den krakelerade totalt där på barnhabiliteringen i november i fjol.
-Vi gör bedömningen att Jonathan har autism! Men det tror vi att ni redan förstått? Stämmer det?
Vadå förstått?????
Och ungefär där gick det åt helvete!
Jag minns att jag sneglade mot Roger.. Min älskade.. Hur mådde han? Och när jag såg hans underläpp darra till brast det..
Tårar som aldrig slutade rinna..Inte ett ljud..Pappersnäsdukar och snor tomefan överallt!
För vet ni vad? Det konstigaste med hela situationen var att jag bråkat mig till detta ögonblick alldeles själv. För att jag känt att något var fel. Och nu när jag blev bekräftad ville jag bara fly..
Jag har aldrig någonsin velat haft fel så mycket som just då..
Men jag hade rätt..

Sen följer en mycket märklig tid då man ska låta budskapet sjunka in och ta till sig.. Och med fasaden hjälpligt på plats så fungerar det under dagtid. Men när mörkret omfamnar och jag blundar i min säng..Då kommer smärtan och rädslan med full kraft. Slår ner mig och sparkar. Skär i mig som tusen knivar.
Mitt barn.. MITT BARN...Ljudlösa skrik som äter upp mig..Och den här jävla rädslan..

Jag var tvungen att återta kontrollen. Göra något konstruktivt. Och lösningen blev detta.. Att skriva.. Att forska..Att lära..Att samla så mycket kunskap att ingen någonsin ska kunna begränsa oss..
Dom enda gränser jag är villig att se är dom som Jonathan sätter själv.
Säger han stopp så är det stopp. Då hittar vi andra vägar. Vägar som fungerar..

Det känns konstigt att sitta här och skriva.. Som om jag berör något som varit tabu. En hemlighet..
Det känns som om jag kommit ur garderoben.
Jag kan andas igen! Och just nu känner jag faktiskt ingen rädsla alls!
Det är en bra dag!

Godnatt//M

Det svåraste jag någonsin skrivit..

Jag har bestämt mig för att berätta. Inte för att det angår världen utan för att jag är bakbunden om jag låter bli. Ni som följer och läser har säkert noterat att jag varit en aning labil på sistone.. Eller på sistone föresten, snarare i en hel evighet!
Den 12/4 2010 föddes Jonathan. Förlossningen var helt ok men Jonathan hade lite svårt att syresätta sig så vi fick stanna några dgr på observation. Bara en formalitet,sa dom, tre dgr senare var vi hemma.
Jag minns att jag hade så roligt (kärleksfullt) åt att min nyfödde son påminde om en gammal gubbe i en babykropp. Ögon med tusen år av visdom och ett Mona-lisa leende som aldrig avslöjade vad som var roligt.
Konstigt.. Nu när jag skriver så minns jag just det.. Hans leende.. Så hemlighetsfullt. Som om han visste ngt som ingen annan kunde förstå.

Jonathan var speciell. Sömn var inget för han, redan från början hade vi långa nätter när jag var vaken och Jonathan lugnt filosoferandes.. Men sova? Nej, skulle inte tro det..
Månaderna gick och den "gamla gubben" blev en liten prins. Så fin! För en mamma helt perfekt!
Men det var ngt.. En känsla i ett andetag, bara för att knuffas undan i nästa.. Något annorlunda..Men ändå inte..
Jonathan själv var en aktiv och livlig baby! Men fortfarande ville han inte sova.. Max tre-fyra timmar i stöten.. Och jag var slut.Och Roger var slut. Energinivåerna nere på noll!
Jag anade, kanske till och med visste. Så här i efterhand så vill jag nog säga just det: Jag visste..

Första ggn jag tog upp detta på Bvc fick jag höra att jag var överdrivet orolig och att jag behövde lära mig att slappna av. När vi lämnade Bvc den dagen grät jag hemma i flera timmar.. Varför var det ingen som trodde på mig?
Några månader senare var det dax igen och denna gång stod jag på mig. Efter mycket om och men hade jag tjatat till mig en remiss till barnmottagningen. MEN så fick jag även höra innan jag gick att remissen skrevs mest för att lugna mig. Det var ju inte bra för barnen om jag var så här "nojjig".

Jag skulle kunna berätta allt men det har liten betydelse i detta sammanhang.
I november 2012 fick Jonathan diagnosen Atypisk autism.

Att jag skriver det här inlägget innebär att jag lämnar ut min son i MIN blogg och det är så svårt. Han har inte valt det men jag tror att han tycker att det är ok ändå <3
Jonathan vet att hans mamma älskar honom över allt! Och att hon gör precis vad som helst för att underlätta hans vardag.. I stort innebär det att jag just nu pluggar..Läser på.. Jag vill veta allt, lära mig allt. Helt enkelt bli bäst på ämnet Atypisk autism. Varför?
För att Jonathan förtjänar det! Och för att jag vill förstå..Och hitta vägen in till Jonathans magiska värld.
Vi gör allt för att vi älskar. Inget konstigt alls med det!

Vad som däremot blir lite konstigt är att jag vill skriva och har inte kunnat för att jag inte vill hänga ut min son till allmänheten.. Och jag kommer inte att göra det fortsättningsvis heller annat än om jag vill berätta om någon fantastisk händelse kopplat till detta i MIN vardag!

Tack för att ni läser!

Natti natt//M

Ps. Beklaga mig INTE. Gratulera mig! Jag har en son som är unik och vacker precis som mina andra tre barn. Jag är en mycket lyckligt lottad mamma!

Jag har 8 läsare i USA!

Kan ju inte låta bli att undra hur det kommer sig?? Hur hittade ni mig? En uttråkad hemmafru i Ålberga? Ja jäklars, det skulle jag bra gärna vilja veta..haha.. Fast ni är inte det märkligaste som besökt min blogg.. Nä minsann. En kort period (Typ två månader) hade jag tre läsare i Alaska. DET var märkligt..Och fick mig att känna mig märkvärdig! Jojo.. Jag såg framför mig hur dom kopplade upp sig i Igloon med ett bärbart modem enbart för att läsa mina fantastiska texter i skenet av en oljelampa..FAN vad betydelsefull man kände sig då.. I två månader...haha.. Ja jisses..
Statestik är kul, vi stannar där!

Idag ska jag städa, inte bara städa utan STÄDA! Ut med gammalt skit och in med våren. Och i samma ögonblick som jag skriver detta ser jag ut genom fönstret och konstaterar att Kung Vinter skiter i mina planer. Han verkar inte vara beredd att ge vika för våren än. Vi har så grått och kallt idag. Deprimerande väder, om ni frågar mig! Hit flyttade jag i tron att våren kom i Januari och högsommar infann sig i Mars. ( Och stannar sedan till November.) Den tron har fått ge vika för en annan tro idag.. Våren kommer i Mars och högsommar i April! Så nu vet ni!!

Igår mådde jag inget vidare. Idag mår jag bättre! Det är såhär det ser ut mina vänner. Jag är en labil varelse som ingen människa bör försöka förstå sig på. Många har försökt, de flesta har gett upp och de som fortfarande försöker vet fan inte när det är läge att ge upp! Jag blir inte bättre än så här..Men jag är ok!Mina bra dagar är jag riktigt bra!
Jag är glad att jag har förmånen att jobba hemifrån just nu! Har väldigt liten lust att umgås.. Vill bara va.. Och skriva.. Och älska mina barn.. Det räcker långt.
Det räcker alldeles tillräckligt!

Kram//M

Saknad..

Hur  förklarar man saknad efter någon som ännu finns,någon som jag kan ha nära varje dag? Åtminstone via telefon eller mejl? Hur förklarar jag att avståndet gör mig så oändligt ledsen även om rösten går att få nära? Hur i helvete förklarar jag det?? Utan att låta fjantig och barnslig och överdramatisk!

Hur förklarar jag att denna någon funnits när ingen annan fanns.. Denna någon plockade ihop spillrorna och hjälpte mig att bygga en någorlunda helhet. (Om än kantstött.) Denna någon har gråtit, skällt, kramat och älskat om vart annat. Denna vän är den finaste vännen jag har, den jag är mest rädd om och mest rädd att förlora.

Hur förklarar jag för er som läser, att för mig känns avståndet som en lie.. Redo att slå och kapa band som för mig betyder allt. Och jag hatar känslan.. Och den får mig att fundera.. Varför? Varför känner jag så??
Vad är det som utlöser paniken och känslan av att vara totalt ensam i ett skepp på ett stormande hav??Vad??
Tanken jagar mig...Biter sig fast..

Idag mår jag inte bra. Idag funderar jag för mycket, för djupt och för krångligt för någon att förstå.. Jag förstår inte ens själv. MEN denna någon SKULLE förstå! Hon skulle ta tag i ena änden av galenskapen och dra i tråden tills den den blivit någorlunda rak igen, utan knutar och trassel.Hon skulle ruska på huvudet och ifrågasätta,- Hur tänker du nu??

Undrar om hon förstår hur värdefull och oändligt viktig hon är för mig? Kanske.. Fast samtidigt är hon sån att
hon, om inte förminskar, så åtminstone avdramatiserar sitt värde. Rycker på axlarna och säger att jo.. Inget konstigt med det.. ( Thats what friends are for! )

Varje människa har milstolpar i sitt liv, ögonblick som etsar sig fast och som aldrig försvinner ur minnesbanken. När jag fick veta, bekräftat, att ett av mina barn har en diagnos som för alltid kommer att komplicera livet skapades ett sådant ögonblick.En fryst minut i tiden som fångar smärtan när man som mamma/pappa inte kan skydda, inte kan göra allt bra.. Och tiden efter när man ska vara stark. Inte visa. Inte avslöja att inombords slits man i stycken och gör sitt bästa för att hålla den leende,starka fasaden kvar. Man ska vara stark och räcka till för så många..
Och det är då.. Då denna någon räddar mitt liv, fångar upp mig och får mig att läka. Gråter med mig och hjälper mig att skratta också.. Det är då hon påminner mig om att jag är lyckligt lottad, att jag har fyra fantastiska barn, alla i livet. Att jag har rätt att känna smärta och gråta som alla andra. Att jag inte alltid måste vara stark.. Och det är också då som jag förstår det självklara i att alla mina tre små har samma gudmor.

En gång i tiden så hängde vår vänskap i en skör tråd.. Skör på grund av orsaker som jag skapat.. Jag är så oändligt glad att tråden höll.
Jag älskar dig, min allra finaste vän,Victoria Bill!
Och just idag så saknar jag dig så förbannat jäkla mycket!!!!

//M