Jag är jag..
Jag skulle vilja vara en Stina Wolter. En sådan där vacker och hämningslös kvinna som utan pardon bjuder på sig själv i all sin nakenhet. Som dansar så hullet guppar och håret flyger runt huvudet.
Som älskar sig själv och låter världen se det!
Sådan vill jag vara men det är jag inte!
Jag är istället den som tar 200 selfies och väljer ut den bästa innan jag publicerar. Den som byter kläder trehundra ggr innan jag ska på ett event. Den som använder smink som en fasad och den som bara tillåter dom som står mig närmast att ta del av mitt allra privataste jag.
Sån är jag.
Man kan säga att jag skyddar mig själv. Skyddar mig själv från att bli sårad och manglad och hatad och lemlästad och nerplockad i molekyler för världen att beskåda.
Men vet ni? Det är ok att vara som jag är! Jag duger ändå!
Det har tagit mig ca 44 år att inse detta.
I mina tonår var jag vilsen, för att inte säga galen! Jag har gjort allt. ( Varav mina föräldrar känner till en bråkdel.) Jag har dansat naken i skogen, sniffat lim och supit mig redlös. Jag har liftat med främlingar där det bästa hade varit att i stället ta en promenad. Jag har gråtit mig till sömns över olycklig kärlek och jag har också älskat så starkt att jorden för ett ögonblick slutade snurra.
Jag har stulit en bil och jag har suttit häktad. Jag försökte sluta äta då jag ansåg mig för tjock och jag har ätit för mycket då jag nådde en fas av "FUCK EVERYTHING"
Kaos var mitt mellannamn. Rädd, mitt förnamn.
Något äldre, men inte ett dugg klokare, fortsatte jag mitt destruktiva beteende med att älska fel män som inte älskade på ett sunt sätt tillbaka. Med att helt förlora respekten för det som var jag, fritt för vem som helst att missbruka.
Ganska tragiskt men på intet sätt unikt! Min revolution varade i ca 35 år och sedan blev jag..
Blev jag vadå?? Vuxen?
Nix pix..
Jag blev medveten.
Medveten om att jag är värd ett bra liv. Värd att älskas och värd att vara rädd om.
JAG är någon. Som betyder något. Som är värdefull.
Långt ifrån perfekt och som synes med en mängd osäkerhetsnojjor kvar i bagaget har jag alltså hittat ett värde i min existens.
Är det inte otroligt så säg! Haha..Ja jäklars...Det är ganska så underbart att få känna så här.
Nu var det ju inte så att jag kände för att skriva av mig alla mina barndomssynder i ett inlägg. Det fanns en fundering med all denna text.
Kan ni förstå min rädsla för att tappa fotfästet igen? Den är enorm! Och jag värnar i allt jag har om min integritet och min rätt till att vara jag.
Men ibland måste jag våga kliva utanför min zon av trygghet. Och det är inte lätt. Snarare jävligt skrämmande!
Skulle jag avstå, för att det som väntar skrämmer mig, skulle delar av mitt jag dö och utplånas. Samma JAG som i dag har ett värde. Och det är inte ok. Inte ok alls..
När jag såg bilden på den lilla syriska pojken Alan, uppspolad som ett stycke drivved på stranden, fylldes jag av just denna känsla. Att jag MÅSTE sluta fega. MÅSTE stå upp för alla dessa människor på flykt. MÅSTE våga ta ställning mot hatet som periodvis flödat över i olika medier.
Och jag har vetat hela tiden att det skulle kosta. Att det skulle leda till konflikter och bråk med oliktänkande. Jag är rustad för den striden! Kom igen bara!
Vad jag inte väntat mig var reaktionen hos några som jag trodde befann sig nära mig. Att dessa människor, efter mitt ställningstagande, har valt att radera mig. Och på detta sätt försökt att ta ifrån MIG mitt värde, min RÄTT att vara jag!
Och till er säger jag bara en sak: Jag önskar er all lycka. Jag önskar er en ljus framtid. Och jag förlåter er!
Men jag vill ändå tillägga att jag också tycker synd om er! För att ni förlorar någon som är VÄRD att ha i sin närhet. Någon som bryr sig och om tar ställning för orättvisor. Någon som skulle ha stått upp för ert värde också och som kanske till och med faktiskt redan gjort det vid några tillfällen. Vad vet jag? Och jag vill också tacka er för att ni genom ert agerande visar mig vilka människor som jag skall vara extra rädd om och ta extra god hand om.
Och nej, det är inte de människor som tänker exakt likadant som mig!
De är dom som tillåter mig att vara jag! Precis som jag är...
Natti//M
Jag skulle vilja vara en Stina Wolter. En sådan där vacker och hämningslös kvinna som utan pardon bjuder på sig själv i all sin nakenhet. Som dansar så hullet guppar och håret flyger runt huvudet.
Som älskar sig själv och låter världen se det!
Sådan vill jag vara men det är jag inte!
Jag är istället den som tar 200 selfies och väljer ut den bästa innan jag publicerar. Den som byter kläder trehundra ggr innan jag ska på ett event. Den som använder smink som en fasad och den som bara tillåter dom som står mig närmast att ta del av mitt allra privataste jag.
Sån är jag.
Man kan säga att jag skyddar mig själv. Skyddar mig själv från att bli sårad och manglad och hatad och lemlästad och nerplockad i molekyler för världen att beskåda.
Men vet ni? Det är ok att vara som jag är! Jag duger ändå!
Det har tagit mig ca 44 år att inse detta.
I mina tonår var jag vilsen, för att inte säga galen! Jag har gjort allt. ( Varav mina föräldrar känner till en bråkdel.) Jag har dansat naken i skogen, sniffat lim och supit mig redlös. Jag har liftat med främlingar där det bästa hade varit att i stället ta en promenad. Jag har gråtit mig till sömns över olycklig kärlek och jag har också älskat så starkt att jorden för ett ögonblick slutade snurra.
Jag har stulit en bil och jag har suttit häktad. Jag försökte sluta äta då jag ansåg mig för tjock och jag har ätit för mycket då jag nådde en fas av "FUCK EVERYTHING"
Kaos var mitt mellannamn. Rädd, mitt förnamn.
Något äldre, men inte ett dugg klokare, fortsatte jag mitt destruktiva beteende med att älska fel män som inte älskade på ett sunt sätt tillbaka. Med att helt förlora respekten för det som var jag, fritt för vem som helst att missbruka.
Ganska tragiskt men på intet sätt unikt! Min revolution varade i ca 35 år och sedan blev jag..
Blev jag vadå?? Vuxen?
Nix pix..
Jag blev medveten.
Medveten om att jag är värd ett bra liv. Värd att älskas och värd att vara rädd om.
JAG är någon. Som betyder något. Som är värdefull.
Långt ifrån perfekt och som synes med en mängd osäkerhetsnojjor kvar i bagaget har jag alltså hittat ett värde i min existens.
Är det inte otroligt så säg! Haha..Ja jäklars...Det är ganska så underbart att få känna så här.
Nu var det ju inte så att jag kände för att skriva av mig alla mina barndomssynder i ett inlägg. Det fanns en fundering med all denna text.
Kan ni förstå min rädsla för att tappa fotfästet igen? Den är enorm! Och jag värnar i allt jag har om min integritet och min rätt till att vara jag.
Men ibland måste jag våga kliva utanför min zon av trygghet. Och det är inte lätt. Snarare jävligt skrämmande!
Skulle jag avstå, för att det som väntar skrämmer mig, skulle delar av mitt jag dö och utplånas. Samma JAG som i dag har ett värde. Och det är inte ok. Inte ok alls..
När jag såg bilden på den lilla syriska pojken Alan, uppspolad som ett stycke drivved på stranden, fylldes jag av just denna känsla. Att jag MÅSTE sluta fega. MÅSTE stå upp för alla dessa människor på flykt. MÅSTE våga ta ställning mot hatet som periodvis flödat över i olika medier.
Och jag har vetat hela tiden att det skulle kosta. Att det skulle leda till konflikter och bråk med oliktänkande. Jag är rustad för den striden! Kom igen bara!
Vad jag inte väntat mig var reaktionen hos några som jag trodde befann sig nära mig. Att dessa människor, efter mitt ställningstagande, har valt att radera mig. Och på detta sätt försökt att ta ifrån MIG mitt värde, min RÄTT att vara jag!
Och till er säger jag bara en sak: Jag önskar er all lycka. Jag önskar er en ljus framtid. Och jag förlåter er!
Men jag vill ändå tillägga att jag också tycker synd om er! För att ni förlorar någon som är VÄRD att ha i sin närhet. Någon som bryr sig och om tar ställning för orättvisor. Någon som skulle ha stått upp för ert värde också och som kanske till och med faktiskt redan gjort det vid några tillfällen. Vad vet jag? Och jag vill också tacka er för att ni genom ert agerande visar mig vilka människor som jag skall vara extra rädd om och ta extra god hand om.
Och nej, det är inte de människor som tänker exakt likadant som mig!
De är dom som tillåter mig att vara jag! Precis som jag är...
Natti//M