Vänjer man sig någonsin?? Betvivlar. Inte jag i alla fall.
Livet i sig är ett mirakel. Att ett litet frö kan slå rot och växa och utvecklas för att så småningom bli en liten miniatyrmänniska. Och den lilla människan kommer i sin tur att utvecklas vidare för att så småningom få egna pyren att älska..
Galet att det fungerar men så otroligt magiskt!
Igår hade jag ett speciellt möte. Mycket speciellt!
Jag sa hej till mitt lilla barnbarn. En liten hand vinkade på ultraljudsbilden och jag vinkade tillbaka medan jag grät som en baby.. Jisses..Helt fantastiskt!
Nu kan man ju tycka att jag vore härdad. Att jag haft min beskärda del av ultraljud under de senaste två åren och att jag kanske inte skulle bli fullt så imponerad men icke.. Det går rätt in i hjärtat varje gång och just denna gång var det tvärtom nästan lite extra fantastiskt. Varför?
För att det var min baby, min lilla Jhenny som låg där och sa hej till sitt lilla barn.. Bara det kan ju få mig att bli nostalgisk..
Tycker inte det känns som speciellt länge sedan hon var liten och rasade runt som sina små syskon utan tanke på livets allvar som komma skall..Och nu ska hon förhoppningsvis bli mamma själv..
Inatt har jag inte sovit mycket alls.. Är så galet orolig!
Jhenny är just nu inskriven på kirurgen med misstänkt blindtarmsinflammation.. Ännu så vet dom inte säkert så dom har avvaktat med operation.
Jag blir fan galen av oro.. För Jhenny... Och för det lilla pyret som ligger därinne i mammas mage..
Tillräckligt stor för att vinka till sin mormor på ultraljudsskärmen men alldeles för liten för att hantera världen utanför.
Käre Gud, låt nu allt gå bra!
(Ps. Kul att vara tillbaka igen. )
Kram
Monica
Livet i sig är ett mirakel. Att ett litet frö kan slå rot och växa och utvecklas för att så småningom bli en liten miniatyrmänniska. Och den lilla människan kommer i sin tur att utvecklas vidare för att så småningom få egna pyren att älska..
Galet att det fungerar men så otroligt magiskt!
Igår hade jag ett speciellt möte. Mycket speciellt!
Jag sa hej till mitt lilla barnbarn. En liten hand vinkade på ultraljudsbilden och jag vinkade tillbaka medan jag grät som en baby.. Jisses..Helt fantastiskt!
Nu kan man ju tycka att jag vore härdad. Att jag haft min beskärda del av ultraljud under de senaste två åren och att jag kanske inte skulle bli fullt så imponerad men icke.. Det går rätt in i hjärtat varje gång och just denna gång var det tvärtom nästan lite extra fantastiskt. Varför?
För att det var min baby, min lilla Jhenny som låg där och sa hej till sitt lilla barn.. Bara det kan ju få mig att bli nostalgisk..
Tycker inte det känns som speciellt länge sedan hon var liten och rasade runt som sina små syskon utan tanke på livets allvar som komma skall..Och nu ska hon förhoppningsvis bli mamma själv..
Inatt har jag inte sovit mycket alls.. Är så galet orolig!
Jhenny är just nu inskriven på kirurgen med misstänkt blindtarmsinflammation.. Ännu så vet dom inte säkert så dom har avvaktat med operation.
Jag blir fan galen av oro.. För Jhenny... Och för det lilla pyret som ligger därinne i mammas mage..
Tillräckligt stor för att vinka till sin mormor på ultraljudsskärmen men alldeles för liten för att hantera världen utanför.
Käre Gud, låt nu allt gå bra!
(Ps. Kul att vara tillbaka igen. )
Kram
Monica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar