Känns som att komma ut ur garderoben..

Fy fan va mycket lättare allt blev på grund av ett ynkligt blogginlägg! Hur fjantig är inte jag?
Superfjantig!
Lite märkligt egentligen.. Vad hade jag väntat mig?? Ett jordskalv??
Inte vet jag.. Fan vet med mig!!
Men nu är det alltså sagt och ni vet. Ett av mina barn har autism. Ett laddat ord som knappt blivit uttalat högt här hemma.Varför? Jag vet inte..
Kanske har vi skyddat oss. Blundat för sanningen och levt i en bubbla om att allt bara ska försvinna. Att vi ska vakna och allt ska vara bra..
Det är ju så här att när man väl uttalat det högt så blir det påtagligt och verkligt. Och när man tillåter sig att inse.. Då gör det ont! ONT så in åt helvete!!
Det är mitt barn..Jag vill skydda..Jag vill sparka..Jag vill slå någon hårt..
Rör inte mitt barn!!
Men jag vill också gråta.. Krypa undan och bara ta skydd..Fly.. Och vänta på att någon ska stryka mig över håret,trösta och lova att allt blir bra..

Ni vet den där instinkten som vaknar när man håller sitt barn för första gången? När man lovar inombords att alltid skydda.
Den instinkten förstärks tusenfalt när något går fel.Och man blir så rädd.. Så jävla rädd!!
För allt!
Tänk om något händer med mig? Vem ska skydda? Vem ska älska som jag? Förbehållslöst.. Djupt och innerligt?
Naturligtvis vet jag att tankarna är fullkomligt ologiska. Vi är många som älskar Jonathan. Oändligt många!
Men med rädsla i hjärtat tänker man inte logiskt, inte logiskt alls..
Man drunknar..

Jag är den som alltid ska vara så jävla stark. Den som alltid tjatar om att "det ordnar sig". Den som alltid har lösningar "Luta er mot mig,jag står stadigt!".
Men den här gången så höll inte fasaden.
Den krakelerade totalt där på barnhabiliteringen i november i fjol.
-Vi gör bedömningen att Jonathan har autism! Men det tror vi att ni redan förstått? Stämmer det?
Vadå förstått?????
Och ungefär där gick det åt helvete!
Jag minns att jag sneglade mot Roger.. Min älskade.. Hur mådde han? Och när jag såg hans underläpp darra till brast det..
Tårar som aldrig slutade rinna..Inte ett ljud..Pappersnäsdukar och snor tomefan överallt!
För vet ni vad? Det konstigaste med hela situationen var att jag bråkat mig till detta ögonblick alldeles själv. För att jag känt att något var fel. Och nu när jag blev bekräftad ville jag bara fly..
Jag har aldrig någonsin velat haft fel så mycket som just då..
Men jag hade rätt..

Sen följer en mycket märklig tid då man ska låta budskapet sjunka in och ta till sig.. Och med fasaden hjälpligt på plats så fungerar det under dagtid. Men när mörkret omfamnar och jag blundar i min säng..Då kommer smärtan och rädslan med full kraft. Slår ner mig och sparkar. Skär i mig som tusen knivar.
Mitt barn.. MITT BARN...Ljudlösa skrik som äter upp mig..Och den här jävla rädslan..

Jag var tvungen att återta kontrollen. Göra något konstruktivt. Och lösningen blev detta.. Att skriva.. Att forska..Att lära..Att samla så mycket kunskap att ingen någonsin ska kunna begränsa oss..
Dom enda gränser jag är villig att se är dom som Jonathan sätter själv.
Säger han stopp så är det stopp. Då hittar vi andra vägar. Vägar som fungerar..

Det känns konstigt att sitta här och skriva.. Som om jag berör något som varit tabu. En hemlighet..
Det känns som om jag kommit ur garderoben.
Jag kan andas igen! Och just nu känner jag faktiskt ingen rädsla alls!
Det är en bra dag!

Godnatt//M