Ljus.
Ett mäktigt fenomen för det mänskliga välbefinnandet.
Jag älskar ljus. Älskar solen mot ansiktet och värmen som får bistra vinterhjärtan att tina upp och bli varma och röda igen. Kärleksfulla.
Idag känner jag mig dock lite bister och isig. Jävligt arg och grymt frustrerad.
Idag skriver jag om vuxenmobbing!
Vi har alla olika sätt att hantera motgångar. Vissa går undan, gömmer sig och förvandlas till slagpåsar. Andra försöker försvara men ger upp då dom hela tiden får slåss själv.
Det finns en massa olika sätt att försöka hantera sånt här på men få som slutar lyckligt.
Vi har killen i Krokoms kommun som till slut tog sitt eget liv efter år av mobbing från högre chefer. En man som jag förstått satte en ära i att göra ett bra jobb och som jobbade med en human människosyn.
En förlust för samhället men främst för hans familj.
Jag har ett annat exempel på en kvinna som var/är duktig och kompetent på sitt jobb, mobbades av sin chef efter en sjukskrivning. Förvägrades att återgå till sina huvudsakliga arbetsuppgifter och istället tvångsplacerades som städare. Och som än idag jobbar under dessa förhållanden.
Det finns tusentals exempel på att detta föregår mitt ibland oss men mörkertalet är oändligt.
Och det här är skamligt!!
Vad innebär det att ha en sund människosyn och att inse varje persons värde? Och vad har hänt en mobbare som i vuxen ålder stampar på andra människor tills det bara återstår en blöt fläck? En spillra av den vackra , starka människa som ursprungligen stod där.
Vad har hänt en människa som inte kan leva och andas utan att i samma liv och andetag förnedra och spotta på ngn annan?
Jag undrar. Och förfäras.
Men mest av allt blir jag så jävla arg!
Jag är stolt över att kunna säga att jag ser på mina medmänniskor med värme och acceptans. Jag förnedrar ingen och jag tror mig vara en bra människa i grunden. Naturligtvis med mina fel och brister. Jag har massor och vet om det med. MEN jag kan också förvandlas till en riktig satmara som spyr galla och annat otrevligt skit när jag går över gränsen.
Farligt nära den gränsen nu.
Nu krigar jag för ngn som betyder allt för vår familj. Och jag kommer inte att ge mig.
Den som bär ansvaret får ta det!!
Thats it!
Och så kom ljuset..
Kärlek och respekt till mina fina medmänniskor! Ta INGEN skit gott folk!
Överlåt det till dasstunnan där det hör hemma.
Kramen/ M
Ett mäktigt fenomen för det mänskliga välbefinnandet.
Jag älskar ljus. Älskar solen mot ansiktet och värmen som får bistra vinterhjärtan att tina upp och bli varma och röda igen. Kärleksfulla.
Idag känner jag mig dock lite bister och isig. Jävligt arg och grymt frustrerad.
Idag skriver jag om vuxenmobbing!
Vi har alla olika sätt att hantera motgångar. Vissa går undan, gömmer sig och förvandlas till slagpåsar. Andra försöker försvara men ger upp då dom hela tiden får slåss själv.
Det finns en massa olika sätt att försöka hantera sånt här på men få som slutar lyckligt.
Vi har killen i Krokoms kommun som till slut tog sitt eget liv efter år av mobbing från högre chefer. En man som jag förstått satte en ära i att göra ett bra jobb och som jobbade med en human människosyn.
En förlust för samhället men främst för hans familj.
Jag har ett annat exempel på en kvinna som var/är duktig och kompetent på sitt jobb, mobbades av sin chef efter en sjukskrivning. Förvägrades att återgå till sina huvudsakliga arbetsuppgifter och istället tvångsplacerades som städare. Och som än idag jobbar under dessa förhållanden.
Det finns tusentals exempel på att detta föregår mitt ibland oss men mörkertalet är oändligt.
Och det här är skamligt!!
Vad innebär det att ha en sund människosyn och att inse varje persons värde? Och vad har hänt en mobbare som i vuxen ålder stampar på andra människor tills det bara återstår en blöt fläck? En spillra av den vackra , starka människa som ursprungligen stod där.
Vad har hänt en människa som inte kan leva och andas utan att i samma liv och andetag förnedra och spotta på ngn annan?
Jag undrar. Och förfäras.
Men mest av allt blir jag så jävla arg!
Jag är stolt över att kunna säga att jag ser på mina medmänniskor med värme och acceptans. Jag förnedrar ingen och jag tror mig vara en bra människa i grunden. Naturligtvis med mina fel och brister. Jag har massor och vet om det med. MEN jag kan också förvandlas till en riktig satmara som spyr galla och annat otrevligt skit när jag går över gränsen.
Farligt nära den gränsen nu.
Nu krigar jag för ngn som betyder allt för vår familj. Och jag kommer inte att ge mig.
Den som bär ansvaret får ta det!!
Thats it!
Och så kom ljuset..
Kärlek och respekt till mina fina medmänniskor! Ta INGEN skit gott folk!
Överlåt det till dasstunnan där det hör hemma.
Kramen/ M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar